Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 35 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Lord Thomson of Cardington

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

okunnig lekman gissar att Churchill, trots de
misstag som fackmännen kunnat beslå honom
med, var världskrigets bästa huvud, är det
kanske en gissning som kan ha fog för sig.)

Hur som helst, så sändes Thomson som
militärattaché till Rumänien i februari 1915.
Hans uppgift var att söka tvinga landet att
sluta upp på de allierades sida. Han besökte
storfurst Nikolaus, vilken med frimodigt
dundrande röst förklarade att detta var rena
vanvettet: Ryssland hade fullt upp med folk
och dåligt med ammunition — en vara som
Rumänien saknade i ännu högre grad — och
att frakta granater över Nordsjön och Ishavet
ned genom Ryssland för att de till varje pris
skulle avfyras av rumänska soldater föreföll
honom inte så alldeles listigt. Thomson
återkom tankfull från det ryska högkvarteret;
han sade att den ryske storfursten var den
förnuftigaste överbefälhavare han råkat. War
Office sade ingenting liknande; och i augusti
1916 förband sig Rumänien att gå med i
kriget. Thomson visste vad som väntade
landet. "Jag känner mig som en lejd
mördare", sade han till sin franske kollega, då
de gingo en tur på söndagskvällen och sågo
gatorna fyllda av glada och ovetande
människor. "Jag också", sade fransmannen.

PRINSESSAN BIBESCO

I Rumänien mötte Thomson prinsessan
Bibesco; och deras romantiska vänskap
började. Att läsa om den är som att läsa någon
åldrig riddarroman, full av vers och
cheva-leri. Han kallade henne Smaranda — hon
bar smaragder den kväll han föreställdes för
henne —; och när han första gången kom
ridande ut till hennes slott (ett slott med
ruiner, park, sjö och solnedgångar) och
hoppade av hästen — en häst som den
österrikiske ministern brukade rida — hälsade
han henne (med munter basröst): "Jag har
berövat en tapper fiende hans häst, och det
kloka djuret har fört mig raka vägen dit jag
ville." Han läste Browning för henne,
promenerade och red med henne, lät hela sin
glittrande talförhet flöda, uthärdade hennes
arkeologiska intressen och även hennes
arkeologer (de gamla fula professorerna med
tålamod och distingerat drömmande diplomater
med behärskning), svepte in henne i en
förtrollande atmosfär av dyrkan, ridderlighet,
vänskap, intellektuell samvaro, gott lynne
och kvickhet. Men luften mörknade, kriget
kom, bomberna föllo över staden varje natt,
oljekällorna stuckos i brand, fienderna stodo
nära Bukarest, och den engelske översten fick
ta avsked. När han stod på nedersta
trappsteget till hennes sjukhus, vände han sig om
och sade: "Jag skall vaka över att rättvisa
göres ert land." — "Så kom han några steg
tillbaka och sade ytterst upprörd, som om
han talat till sig själv: ’Och jag skall ge er
ett annat land.’" Den dag freden slöts for
han in från Versailles till Paris, där hans
dam befann sig: han kunde visa henne en ny

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>