Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Lyrisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
fatta de olika djurens betydelse. Bland dem
återfinner man inte den sjungande trasten
i vårskymningen: Ferlins enda fågel är
korpen som äter sig mätt på den helige i
öknen ("Livet och skrifterna"). Huvudnumret
i detta Bestiarium är den blanka boaormen,
som bara äter levande kaniner. Han är
skapelsens mästerstycke och sinnebilden för den
verklighet, mot vilken poeten skyddar sitt jag
i igelkottens skepnad. I ett stycke som heter
"Av ständig oro" har Ferlin uttalat sitt Noli
me tangere:
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
Oftast i pastischens form — i Frödings och
Birger Sjöbergs spår —- i folkviseton, i
balladstil eller med reminiscenser från schlager
och revykuplett skildrar Nils Ferlin livet som
han ser det. Människan är barfotabarnet, som
tappat bort papperslappen där ärendet stod
uppskrivet. Om kärleken handlar en annan
"Gatubild":
Det är en disponent i pilsnerdricka.
Han står och talar med en glädjeflicka.
Allt som sker är futtigt, vad som förgyller
tillvaron är endast lögn, självbedrägeri och
illusion. En mörkare världsbild kan ingen
svensk diktare uppvisa. Ferlin synes föga
benägen att tro på mänsklighetens
utvecklingsmöjligheter. Varken vetenskapens
världsförklaring eller den moderna teknikens
framsteg inger honom respekt; han tror varken
på Frälsningsarméns eller Clartés förmåga
att bringa hjälp åt dem som lider mest. Det
är det oorganiserade lidandet i världen som
får hans hjärtas strängar att vibrera.
"Barfotabarn" är om möjligt bittrare i
tonen än "En döddansares visor". Men
diktaren har kvar sin gudagåva: humorn och
självironien. Det finns mästerstycken i boken,
man kan nämna det fantasifulla "Pöste
restante" och det enkelt gripande poemet
"Nyss" som båda handlar om diktaren själv,
och "Vackra ord" som handlar om hans dikt.
Samlingen slutar mycket stilfullt med en
begravningspsalm:
När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, och stum
mot evigheten traska
— det är en ren formalitet
för mången att han dör.
Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
och blåser ut din fackla...
Det är en ren formalitet,
— sen är det inget alis.
Det är säkra och starka strofer, ett värdigt
motstycke till "Bleka dödens minut".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
