Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: Pär Lagerkvists ”Bödeln” - Bertil Malmberg: Kärlek i tjugonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
vi skulle ha skjutit den där karln. Han lär ju
ha varit en hygglig själ för resten." — "Ja,
men på kroppen syntes tydligt, att han inte
hörde till oss ..."
Diskussionen slutar med gräl och
revolverskott. I nästa ögonblick utbryter ett raskrig
mellan de beväpnade och berusade vita
dansörerna och negerkapellet, som vågat sitta
och äta bakom en skärm: "Vad understår
ni er, era svin! Sitter ni och äter bland vita
människor?" En fruktansvärd scen följer,
tills de återstående negrerna,, blodiga och
vilda, fortsätta att spela. "Allt var en
oerhörd geist."
Berättelsen avslutas med ett tal av bödeln,
som visar sig vara ungefär lika svårbegriplig
som alla Pär Lagerkvists tidigare symboliska
gestalter. "Till strid på jorden och
människorna en ond vilja!"
Om berättelsens politiska syftning skall
här icke ordas. Men det måste understrykas,
att "Bödeln" icke bara är en hänsynslös
politisk pamflett utan också stor dikt. Hela
den senare hälften är en besatt fantasi av en
demonisk fantasistyrka — Lagerkvists språk
har aldrig ägt en sådan explosiv dramatisk
kraft som här, och hans oerhörda härliga
realism är fullständigt suverän. Men ändå
bleknar denna hatfulla och blodiga vision
vid en jämförelse med den inledande
medeltidsskildringen, som är stor konst. Jag har
redan nämnt Strindbergs namn. I själva
verket äger vår litteratur icke tidigare en så
suggestiv medeltidsbild — med en storartad
inlevelse har Pär Lagerkvist blåst liv i en
död magisk kultur, så att den verkar som
pånyttfödd, hans realistiska förmåga är lika
stark som hans visionära, och hans målning
har icke en skavank. Med så starka och
överlägsna penseldrag målar icke någon annan
nu verkande svensk författare. Det är det
fulländade mästerverket.
Kommer boken att följas av flera liknande?
Det vore oklokt att försöka svara. I varje
fall är det alldeles uppenbart, att alla
farhågor om förstelning och självupprepning
äro alldeles omotiverade i Pär Lagerkvists
fall. Han har aldrig under hela sin
utveckling gett ett mer övertygande prov på sin
konstnärliga kraft. I modern svensk litteratur
är han den självfallne mästaren.
Sven Stolpe
Kärlek i ljugonde
seklet
Hjalmar Gullberg: Kärlek i tjugonde
seklet. Norstedts. 3: 75.
Hjalmar Gullbergs dikter hämta mycket
av sin egendomliga tjusning ur den brytning
mellan klassiskt och modernt, som är hans
poesis kännemärke. Det är här fråga om ett
med stor skicklighet brukat estetiskt
verkningsmedel. En så av intellektualitet
genombrunnen diktare som Gullberg är minst av
allt någon omedveten eolsharpa. Han känner
till fullo de möjligheter, vilka gälla för hans
konst, och han utnyttjar dem med beräkning.
Därmed är ingenting sagt som kunde förringa
hans sannfärdighet och äkthet. Man kan icke
betvivla, att Gullbergs dubbelbottnade dikt
är uttrycket för ett personligt öde. Den är
också mer än detta. Den är ett tidsdokument.
Denna sällsamma flätning, detta
utomordentligt sammansatta ackord, är alltså på en
gång ett subjektivt och ett tidstypiskt drag,
en sinnebild för århundradets tragik. Ett par
nutida svenska lyriker — Sigfrid Lindström
och Johannes Edfelt — stå jämte Gullberg
som exponenter för en dikt, vilken på ett nytt
sätt avspeglar tidsandens motsatser. Vad det
här gäller är säkerligen ingen litterär skola
utan ett genombrott på skilda håll av en
gemensam upplevelse.
Gullbergs nya samling heter "Kärlek i
tjugonde seklet". Titeln är upplysande och
riktig. Men kärlek i tjugonde seklet ter sig
för Gullberg ganska annorlunda än för den
pansexuella världsbildens evangelister. Han
betraktar kärleks- och sinneslivets
problematik ur synpunkten av mänsklig värdighet.
Den inledande cykeln "Kärleksroman", ett
mästerverk av det slag som ingen utom
Gullberg kan åstadkomma, är full av bitterhet,
passion och humanitet, frän naturalism och
en egenartad fjärrklang av lyra och flöjt.
Erotiken är väl långtifrån denna
diktsamlings enda tema. Där finnas antika bilder,
mytiska utsikter, moderna satirer, epigram av
stor pregnans. Men genom de flesta av dessa
poem går, som knappast tidigare hos
Gullberg, den manliga passionens brus och mörka
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
