Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 44 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Georg Svensson: De fyra marskalkstavarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av militärisk art, och en dag kommenderar
den tioårige översten Henrik sina subalterner
till uppställning och framtager högtidligt
fyra sirade hasselkäppar, vilka han förklarar
vara marskalkstavar och fördelar på de tre
närvarande, varjämte Edvards nyfödda syster
får den överblivna. Han har nämligen läst
att Napoleon en gång sagt till sina soldater,
att var och en av dem har en marskalkstav
i sin ränsel, därmed sporrande dem att genom
mod och pliktuppfyllelse söka nå arméns
högsta poster. Henrik är mera kortfattad, han
säger blott "Våren hjältar" och uppmanar
dem att leva i regementets anda, som är
självbehärskning, sanningskärlek, fasthet i
alla skiften.

MARIKA STIERNSTEDT

Den lilla episoden blir icke av någon
avgörande betydelse, den glömmes snart bort,
och marskalkstavarna slängas åt sidan. Men
den finns icke med i boken endast för att
ge författarinnan en god boktitel. Den ger
läsaren på ett mycket diskret sätt en nyckel
till bokens mekanism. Ty vad författarinnan
ämnar undersöka är just hur dessa av
slumpen sammanförda människor gestalta sitt liv

och hur de efterleva överstens snart glömda
paroll att leva i sanning och ära.

I romanens första parti dominerar fru
Obitz. Marika Stiernstedt har som sagt satsat
friskt på detta porträtt, och hon har redan
uppburit mycket beröm för resultatet. Enligt
anmälarens mening är dock fru Obitz en av
bokens föga lyckade figurer. Beror det helt
enkelt på att författarinnan icke är i stånd
att göra det tarvliga psykologiskt fattbart?
Hur objektiv Marika Stiernstedt än är, så
kan hon icke dölja att hon finner fru Obitz
vedervärdig, och när hon väl en gång beslutat
sig för att tolerera hennes närvaro i boken
blir det snart ingen måtta på
vedervärdigheten. Fru Obitz blir ett sannskyldigt
monstrum med affärsbegåvning som enda och
tämligen tvivelaktiga dygd. Sin man behandlar
hon som en vante, och sina barn visar hon
aldrig spår av modersinstinkter. Som den
veritabla underhuggare hon är drages hon
lystet till herrgården och hinner knappast
sätta foten på dess fridlysta område, förrän
hon förför den femtioårige kaptenen. Denna
kärlekshistoria saknar icke högdramatiska
moment, men som helhet övertygar den alis
icke. De mörka elementära drifterna, blodets
forsar djupt under ytan, till dessa äger icke
Marika Stiernstedt slagrutan. Därtill är hon
för disciplinerad och för intellektuell.

Fru Obitz försvinner tämligen tidigt ur
handlingen, men hennes osaliga minne ruvar
länge som en mara över ungdomarnas liv.
Hon skiljer dem åt ehuru deras öden i
fortsättningen oupphörligt tangera varandra och
man blott väntar på att de än en gång skola
varaktigt förenas. Först när spänningen
mellan de fyra ödena definitivt avvecklats är
författarinnan färdig med sina figurer, och
romanen slutar utan varje dramatisk klimax.
Då ha vi i fyra avsnitt, vart och ett döpt efter
en av huvudpersonerna, fått besked om vad
som blev av dem.

Edvard, vars bild är litet blekare än de
andras, går sin väg framåt med försiktiga,
försynta steg, och han är den som lyckas
bäst, ty han begär minst. Någon hjälte får
han knappast en chans att bli, men
självbehärskningen, sanningskärleken och
fastheten prutar han aldrig på. Jenny, vars tro
på kärleken tidigt sårades genom faderns
ovärdiga förbindelse med fru Obitz, ingår ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>