Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 49 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Dromomani

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spelande umgänge. Han är alltså på väg att
glida in i borgerligheten, vilken i detta
sammanhang är stillaståendet, möglandet. Men
den förhoppningsfulle unge familjefadern,
som hittills inte visat några utpräglade drag,
börjar plötsligt vantrivas, bli orolig och
grubblande. Han är angripen av ett sjukligt
tillstånd, som kallas dromomani. Vad är det?
Det är lust att löpa, att springa bort från
alltihop, att vara ensam, det är blodets och
hjärtats oro, det är olusten mot band och
former, mot moral och kultur. Det är kort
sagt den gamle Adam. Det är följaktligen
en ganska vanlig åkomma, det ovanliga är
dess svårartade förlopp hos Herman Fax.
Han rymmer nämligen från hustru och barn
och anställning och slår sig ner i en liten
stuga i sin hemtrakt. Där börjar han författa
dagbok, som fyller större delen av romanen.
Vi får reda på hans sexuella besvärligheter
och fröjder, hans umgänge med två
intressanta kurrar, herr A. M. Torpare,
huvudpersonen i "Avsked till Hamlet", som sen
dess har gått igen som en levnadsvis resonör,
samt författaren E. J., efter högt föredöme
själv medagerande i boken och presenterande
sin huvudperson några väl valda sanningsord.
De båda herrarna karakteriseras f. ö. med
avväpnande självkritik som intellektuella
an-tiintellektualister, som "gör om den värld de
bägge samtidigt råkar befinna sig i, till ting
som utplacerats endast för att lämna material
till meningsutbyte". Emellertid uppenbarar
sig den övergivna hustrun och gör förtvivlade
försök att få igen maken. Hon vädjar till sitt
gravida tillstånd, till hans fadersinstinkter,
pliktkänsla o. s. v. Allt förgäves. Hon reser
förtvivlad, han stannar belåten för att i
obestämda former fullfölja sitt naturliv. En
stackars förkommen drängpojke dränker sig,
när Henrik Fax har tagit hans hopplöst
älskade (för att genast släppa eller snarare
tappa henne igen), men det blir bara en
orolig krusning på ytan av livsdyrkarens
lustfyllda själ. Slutligen glider han in i det
anonyma: "ajö, Henrik Fax. Från och med
nu heter jag Pettersson. Jag tror att min far
hette Pettersson". Vilket kan betyda, att
dromomani är minst lika vanlig som
benämningen Pettersson.

EYVIND JOHNSON

Så ser ett summariskt referat ut av denna
märkvärdiga bok. Om man nu vill försöka
förstå meningen med den, tror jag man först
och främst måste komma ihåg, att Eyvind
Johnson framför allt är psykolog, en av våra
mest intresserade och skarpa i den yngre
författargenerationen. En så bra psykolog kan
aldrig bli en bra doktrinär eller ens en bra
förkunnare, hur gärna han än skulle vilja.
Johnson har med intensivt intresse gripit sig
an med och låtit sig befruktas av de
stämningar och strömningar, som sammanfattas
under slagorden "primitivism" och "livstro"
(i dess naturalistiska utprägling). Men lika
litet som det tidigare kunde bli någon riktig
revolutionslitteratur av hans proletära
inställning, ger han nu någon klar och entydig
propaganda för naturevangeliet. Så här säger
författaren själv: "Min uppgift är inte att
besvara utan att ställa frågor. Frågor som
de andra inte kan formulera."

Hur går det till, hur tar det sig ut, när
den dromomani, som vi alla Petterssöner går
och bär på, får framföras i frihet, får löpa
linan ut? Vad blir det för slags varelse, som
kommer fram då? Det blir herr Herman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>