Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - G. S.: Svart och vitt - Johannes Edfelt: Livet på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
den emellertid av den mästerliga
skildringskonsten. Den som hållit i pennan är en av
våra rikast utrustade diktare med en stilistisk
begåvning, som har få rivaler. Lundkvists
prosa är på en gång underbart fast och
smidig, och allt vad den beskriver är filtrerat
genom ett ytterst sensibelt temperament. Det
afrikanska landskapet har ingen svensk
tidigare levandegjort för oss i en sådan serie
måleriskt fulländade bilder, och även de
vardagligaste situationer — och sådana äro de
flesta — äro mättade med iakttagelser av
ytterst fina och ytterst friska sinnen. G. S.
Livet på landet
Vilhelm Moberg: Mans kvinna. Roman
från Värend på 1790-talet. Bonniers. 5: 75.
Jan Fridegård: En natt i juli. Bonniers.
3: 75.
Det är ett ofta återkommande klagomål,
att bondeskildringen, allmogeromanen skulle
gjort sig onödigt bred i dagens svenska
litteratur. Sådana klagomål härstamma väl i de
flesta fall från urbaniserade författare och
kritiker. På det hela taget sakna de,
klagomålen nämligen, ali grund. Sverige är, ännu
så länge, övervägande ett åkerbruksland, dess
invånare till största delen myllans folk. Hur
dessa människor leva, hur de reagera, känna
och tänka, kan det inte vara någon oviktig
sak att utreda, klarlägga och meddela i
romanens form. Det vore snobbism att vilja påstå
motsatsen. Allt kommer inom litteraturen til
syvende og sidst an på, hur en sak säges. Att
utdöma allmogeskildring såsom i sig inferior,
är att anlägga en parvenymässig och lindrigt
sinnessvag synpunkt.
Båda de romaner, som gett anledning till
dessa påpekanden, ge oss upplysningar av
vikt om föreställningar, konflikter och
tragedier hos det svenska folk, som står jorden
nära, om livet på landet, kort sagt. Det är
inte så stillastående, som invånaren i city
ofta förefaller benägen att tro. Vad de båda
författarna åsyftat, har emellertid inte i första
hand varit att ge utanverk och
miljöskildring. Såtillvida äro de inte
"folklivsskildrare" i ordets egentliga mening. Huvudsaken
för de båda berättare, det här är fråga om —
den ene en redan känd och erkänd litterär
kraft, den andre en debutant — har varit
det psykologiska intresset. Båda ha velat
gestalta ett inre skeende, en individuell och
likväl allmänmänsklig konflikt, en passion,
en tragedi.
Vilhelm Mobergs bok har till underrubrik
"roman från Värend på 1790-talet". Därmed
äro tid och plats angivna för den
passionshistoria, som skildras. Det må blott tilläggas,
att den tragedi, han skildrar, är lika tidlös
och har lika allmänmänsklig räckvidd som
konflikterna i exempelvis ett fransk-klassiskt
drama. Författaren är i själva verket
dramatiker i lika hög grad som han är en boren
epiker. Hans roman är skriven med en
egendomlig intensitet: där finns inte en död
punkt, inte en longör.
Den historia, berättaren återger, är i sig
själv enkel nog. I Hägerbäcks by i Värend
— den omfattar tretton gårdar — bor bonden
Påvel Gertsson med sin unga hustru Märit.
Påvels granne heter Håkan Ingelsson. Det är
en hetblodig ung man. Han tillhör
Ingels-sönernas släkt, som är känd för ett rebelliskt
och oroligt lynne. Håkan har kommit på
obestånd: han häftar i skuld till en affärsman
i Kalmar. Påvel älskar nog sin hustru. Hon
är mans kvinna. Men den erotiska
upplevelsens fullhet får hon inte uppleva i sin
samlevnad med Påvel. Hon förblir kall och
oberörd under hans smekningar, blommar aldrig
riktigt som kvinna. Håkan Ingelsson fattar
kärlek till Märit. Med en naturmakts kraft
stormar han in i hennes liv, och
motståndslöst ger hon sig till honom. Hon blir två
mäns kvinna. Skvallret kommer emellertid
ut i byn, och det tränger så småningom också
till Påvels öron. Han uppdagar sin hustrus
otrohet. Då Håkan Ingelsson måste gå från
gård och grund, följer Märit honom. Hon
blir en mans kvinna:
"Glädjen strömmar över henne, inhöljer
henne: Hon är mans kvinna — en mans
kvinna. Och det är mannens verk, att hon nu
kan gå och röra sig utan hinder. Så länge
han inte förmådde bruka sin styrka, därför
att han inte själv var fullt fri, så länge
förmådde han inte heller lösgöra henne. Men
när han samlade ali sin kraft och tog sig loss
för att gå — då blev även hon fri.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
