Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Ett stycke moralkasuistik - Johannes Edfelt: Skälmroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
har ingenting att ge. Denna urgamla, evigt
unga livsstämning, som skapat den kultur
och den historia, som människan är ensam
om i naturen, får hos Eyvind Johnson ett
destruktivt opersonligt drag, därför att han
med osviklig skärpa borrar sig ned till den
ödsliga, opersonliga dybottnen i vårt väsen.
Karin Boye har också i sin senaste bok något
att säga om den här saken, men hos henne
blir det en annan nyans. "Fullkomlighet är
något för de döda. Är det inte
ofullkomligheten, som driver livet framåt?" Det är
bokens sista ord, men dit kommer bokens
personer efter en moralisk konflikt, som
utspelas i medvetandets klara värld, i den
stockholmska vardagens banala villkor. En
moralisk konflikt förutsätter och gäller en
personlighet. Personligheten är det yttre, relativt
stelnade lagret i vårt psyke, och vi kan aldrig
komma ifrån det genom några flyktförsök till
"das Es". "Det opersonliga är personlighetens
djup och rot, men det som är vårt allra
egnaste är inte oviktigare för det. Man kan
inte göra sig av med huden, därför att den
ligger på ytan", heter det på ett ställe.
"Merit vaknar." Merit har suttit fast i det
förgångna, i drömmen om den döde makens
fullkomlighet. Hon har levat på minnet av en
iiiusion. Hon får veta, att mannen en gång
gjort sig skyldig till en förskingring, som
han aldrig vågat tala om för henne. Hur ska
hon ställa sig till detta, foga in det i sina
sakrosankta minnesbilder av den döde? Strax
förut har hon blivit bekant med en familj,
där mannen i ett övergivet ögonblick har
anförtrott henne, att han har två barn
utanför äktenskapet. Hustrun hör till
förmyndar-människornas släkte, sträng mot andra och
sig själv, älskar med förbehåll och endast
"det bästa" hos maken och sina
medmänniskor (d. v. s. det som liknar henne själv).
När mannen på Merits troskyldiga råd yppar
allt för hustrun, vill hon skiljas. Det är
mannens "plikt" att gå till den andra, som han
lämnat, från henne, som han känner sig
behöva. Detta blir en ny chock för Merit, som
omedvetet anlagt olika måttstock för sitt eget
och de andras äktenskap. Måttstocken
nummer två har växt fram ur hennes känsla för
den man, som så öppet och hjälplöst
förtroendefullt vädjat till hennes goda omdöme.
Hon måste resa bort för att klara sina
begrepp, och i ensamheten uppe i Dalarna har
hon sin stora självuppgörelse, som också
innesluter en ny och sannare upplevelse av
den döde mannen. Hon lär sig, vad kärleken
innebär, den kärlek, som icke söker sitt, som
älskar utan villkor, såsom modern älskar
barnet vid sitt bröst. Livet rymmer oändligt
många möjligheter, och den som stelnat i sitt
eget dömande har avskurit sambandet med det
skapande. Sanningen trivs bara ihop med
kärleken och godheten, och den fullkomlighet
eller det ideal man gör upp av sina minnen
och föreställningar om sina medmänniskor
faller förr eller senare sönder. Det antyds,
att Merit och den av sin hustru förskjutne
mannen finner varandra i denna nya insikt.
Finheten och charmen i denna lilla
själsskildring kan inget referat ge en
föreställning om. Att den verkar som en illustration,
som en med klokhet och ömhet väld
exempelsamling minskar inte behållningen. Karin
Boye har något mycket viktigt att förkunna,
och liksom allt viktigt är det mycket
gammalt, ständigt bortglömt och alltid aktuellt.
Jag hoppas, att många kommer att läsa
boken, att återvända till den med eftertanke.
Den säger naturligtvis inte allt i saken. Den
stackars dömande frun blir en overkligare
figur än de andra, en inom sig sluten gåta.
Hennes fall är dock det allvarligaste,
svåraste och sorgligaste av allas. Och så
återstår alltid frågan, om människan kan
undvara drömmen om fullkomligheten, idealet
framför sig och inom sig, när hon måste
släppa alla illusioner om fullkomligheten
bakom sig och omkring sig. Sven Rinman
Skälmroman
Sven Stolpe: Järnbröderna. En
skälmroman. Bonniers. 7: 50.
Skälmromanen eller pikareskromanen —
med. stolta anor från La vida de Lazarillo de
Tormes, från Le Såge och Prévost — synes
bli en av unga svenska författare alltmer
uppskattad och omhuldad genre. Skälet
härtill får väl först och främst sökas i den
omständigheten, att en roman av denna art
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
