Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - S. S—e: En kritikers roman - Nils Bohman: Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
ogenomskinliga pseudonymer, och sällan
underlåta de att smuggla med en ursäktande
förklaring. Den ärlige och redbare kritikern
i G. H. T. Henning Söderhielm har efter sin
lilla romans fullbordande som alla sina
kolleger gripits av ångest och till undvikande
av alla äventyr — han känner dem själv
från sin egen hantering — försett sin bok
med underrubriken "en karikatyr". I
pressläggningsögonblicket har han t. o. m. funnit
denna för utmanande och ändrat den till "en
liten karikatyr". Det är som sagt alldeles
rörande.
Emellertid behöver just denna
kritikerroman ingalunda dessa ursäkter för sin
existens. Tvärtom — det är en verkligt rolig,
välskriven och nyttig liten bok, som ger en
god inblick i en svår fråga, nämligen
problemet Sverige—Finland. Författaren har
haft den goda idén att låta en svensk
affärsman av Medelsvenssontyp anlägga en
kravatt-fabrik i Helsingfors och låter honom i
samband med denna transaktion nå kontakt med
de äktfinska kretsarna. Författarens egen
position är icke lätt att fixera, han är ironisk
mot båda hållen utan att förfalla till
överdrifter. Den lille grosshandlaren
representerar nog ganska väl svensk
genomsnittsopinions massiva okunnighet om finska
förhållanden: fortfarande kan man höra
rikssvenskar vid möten med svensk-finländare
uttrycka sin förvåning över att finskan
påminner så starkt om svenskan ... Även de
äktfinska fanatikerna porträtterar Söderhielm
med välgörande ironi, även om han i princip
tycks stå deras program ganska nära.
Slutligen kan tilläggas, att boken är
spirituell och spännande, låt vara icke på något
alltför högt plan. För att vara skriven av
en kritiker är den en överraskande lyckad
roman. S. S—e
Det förlorade
paradiset
Hilding Östlund: Utanför Edens
lustgård. Tiden. 5: —.
Hjalmar Söderberg förklarade en gång:
"Att vara ung var för djävligt." Men han
60
tillhörde också en generation, som hade
möjlighet att ta igen, vad barndomen förmenat
den, bara den väl hunnit fram till
mannaålderns köttgrytor. I våra dagar tycks man
ha en annan uppfattning om barndomen än
Hjalmar Söderberg, och Hilding Östlund går
i sin senaste bok till och med så långt, att han
anser den för ett förlorat Edén. Detta innebär
inte, att han söker återuppliva Franzéns och
Wirséns sagotantspjoller. Tvärtom. De barn,
han skildrar, ha sot på änglavingarna och
befinna sig, som titeln på boken antyder,
snart utanför Edens lustgård. Den
motsättning mellan barndom och mannaålder, som
författaren bygger på, gäller mindre etiska
än ekonomiska faktorer. Ty i jämförelse med
den grå misär, som väntar de flygfärdiga
generationerna i arbetslöshetens Limbo, måste
uppväxtårens upplevelser te sig i ett rosigt
skimmer, även om de gjorts på en bakgård
i Stockholm. "Det är djävligt att vara
fullvuxen" — det är ledmotivet i Östlunds bok.
I romanen "Vi stackars fattiga satar", som
var en av förra årets ljuspunkter på
bokmarknaden, anställde Östlund en syntes av
arbetslöshetens sociala och moraliska vådor.
Det visar sig, att han alltjämt är inställd
på samma våglängd som förut i den litterära
diskussionens rymder, även om denna gång
arbetslösheten endast skymtar som ett
åskmoln i bakgrunden av skildringen.
Visserligen är den huvudfigur, han denna gång valt,
också arbetslös, men inte ofrivilligt som i den
förra boken; han tillhör ständiga
ledighetskommittén. Hans namn är Lucas Tressberg,
och han är en filosoferande
trashanksdio-genes, som söker lump och människor,
mellan vilka företeelser han för övrigt är böjd
att sätta likhetstecken. Med pratsam
gammal-mansbonhomie kommenterar han under
vänligt cynisk aspekt de övriga livsöden, som
passera revy i boken. Och den ironiskt
resignerade samhällskritik, som gubben
utövar, är övertygande, därför att den sker
lidelsefritt; han står utanför samhället,
därför kan han betrakta det objektivt. Hans eget
öde, som beskrivit en sjunkande kurva från
universitetet till soptunnan, utmynnar, när
han ligger på dödsbädden i ungkarlshotellet,
i ett klimax av verklig tragik. Då
framstammar gubben i några stackota ord den
hemlighet, som han outtalad gömt i sitt hjärta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
