Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Nils Bohman: Det förlorade paradiset - Sven Stolpe: Vredgad komminister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
som författaren skickligt sparat för att låta
den så mycket verkningsfullare framträda
som hans egen tes: "Människorna ha glömt
bort Gud."
Detta kan sättas som motto på boken, som
berättar, att livet utanför Edens lustgård är
ett tumlande kaos av dårskap och att särskilt
storstaden samlar gudlösheten i en häxkittel,
där ångest och brott sjuda på ytan.
Men storstaden har inte bara elände.
Idyllen lever mitt uppe i tristessen; lyckan
glimmar så mycket vackrare, när det sker i
mörker. Östlund är aldrig hopplös, och i det
gamla hyreshus, där handlingen i boken
huvudsakligen utspelas, bo inte bara sorg och
ondska utan också lycka och godhet. Få
svenska författare, som valt en proletär eller
småborgerlig motivkrets, ha lyckats göra sin
framställning så trovärdig som Östlund, just
därför att den inte bygger på ett ensidigt
betraktelsesätt.
Detta visar han i den senaste boken bland
annat, när han tecknar den gryende kärleken
mellan två barn, vilket sker med öm och fin
förståelse för poesien i pubertetsårens blyga,
famlande känsloliv och med en psykologisk
realism, som hårdnackat söker sanningen.
Tillägger man slutligen, att
framställningen är kryddad av en dialog, vars mustiga
livfullhet otvivelaktigt förråder dramatiska
anlag hos författaren, har man sagt allt som
beseglar det intryck, man fick av den förra
boken: att Östlund är en ambitiös och
begåvad författare, vars optimism trots allt
tror på meningen i en tillvaro, som bragtes
i hopplös oreda, när mänskligheten kom
utanför Edens lustgård. Nils Bohman
Vredgad komminister
Ivan Sjögren: Komminister Albrekt.
Roman. Bonniers. 6: 50.
Ivan Sjögren har tidigare utgett en roman,
"Frälsarens bröder", om vilken åtskilligt kan
sägas men absolut icke vad som på den
nya romanens sista omslagssida citeras från
Arbetet, nämligen att "det i sättet att betrakta
finns något som påminner om Gide". Den
nya boken har många förtjänster. Den är
bland annat skriven på en ledig, snabb och
medryckande prosa. Men tyvärr för den lika
litet tanken till Gide. Närmast torde den
kunna betecknas som en serie nödtorftigt
sammanknutna diskussionsinlägg i dagens
frågor. Och dessa inlägg äro icke gideskt
diaboliska, icke mjuka, infama och graciösa
utan ariskt ursinniga. Det var mycket
längesedan recensenten läste en så förfärligt arg
bok. Och då han själv strängt taget är
inställd mot ungefär samma saker som
författaren, beklagar han, att det är honom
omöjligt att formulera en instämmande
recension.
"Komminister Albrekt" saknar egentlig
konstnärlig syftning. Dess huvudperson lever
icke ett konkret liv; trots alla vreda ord får
hans konturer aldrig den rätta skärpan.
Särskilt skulle man vilja sätta fingret på en
olägenhet i boken. Komministern är, i den
mån man kan uppfatta hans psykologiska
typ, en negativt inställd, förbränd, ja, lätt
patologisk människa, och även om denna typ
i och för sig skulle kunna intressera, så
passar han icke som bärare av en hel serie
lamentationer, vilkas innehåll författaren i
allt väsentligt tycks dela. Hagar Olsson
gjorde samma fel i en annars värdefull
roman — hon gjorde sina figurer till
gymnasister och glömde, att man i och med detta
arrangemang genast förlorade lusten att med
det rätta allvaret lyssna till deras uttalanden.
Om alltså huvudfiguren i boken icke lever,
så kan tyvärr detsamma sägas om bokens
övriga figurer och särskilt den skurkaktige
kåsören i "Culturbladet" (det vill säga
Dagens Nyheter), redaktör Ernst
Larsson-Loth, vilkens uppgift är att i otroligt
stryk-täcka och intelligensfria repliker försvara en
så kallad modern livsinställning, och som
redan på den sida, där han presenteras,
hinner expediera icke mindre än tre
älskarinnor — Clary, May och Sickan. Hans och
hans tidnings namnlösa förfall illustreras för
övrigt också genom att han får skriva en
artikel, som såvitt recensenten kan se är
ordagrant hämtad från professor Segerstedt och
onekligen uttrycker det mest förbittrade hat
mot kyrkan man gärna kan begära.
Vad komminister Albrekt, innan han faller
samman i ett vansinnesutbrott, sprutar sin
galla över, är litet svårt att specificera. All-
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
