Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: Vredgad komminister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
mänt talat skulle man kunna säga, att det är
modernismen. I varje fall är det
kollektivismen, den moderna pressen, storstaden, den
nya livskänslan och den nya sexualmoralen,
vilka företeelser samtliga presenteras i de
svartaste färger. Författarens värdering är
ungefär densamma som den nihilistiska,
akademiska kritikens, men hans omdöme
chockerar en smula, därför att det är lagt i en
prästs mun, och då blir dess absoluta
kärlekslöshet och ohyggliga oförstående hätskhet
icke riktigt tilltalande. Ivan Sjögren har
tydligen inför den moderna tiden gripits av
ett raseri och en förtvivlan, som kastat honom
i en våldsam personlig kris. Och denna kris
har han försökt skriva av sig i en bok.
Betänker man, att de företeelser, som
närmast åsyftas, äro Torsten Fogelqvists och Leif
Kihlbergs liberala Dagens Nyheter, Harry
Martinsons ljusa och vänliga livstro,
arbetarrörelsens naivt blåögda kollektivistiska
idealism och den halvstora staden Stockholms
ganska ofarliga idyll, så förefaller reaktionen
vara något överdriven. Författaren har själv
insett och angett, att reaktionen är patologisk.
Han kan då knappast begära, att man skall
ta bokens teoretiska innehåll på allvar.
Det skulle sålunda vara orimligt att citera
ur alla de föredrag, diskussioner och utbrott,
som boken innehåller, eftersom de samtidigt
skola tjäna två uppgifter, som icke gå att
förena — att markera ett mentalt
sjukdomstillstånd och att ge uttryck åt en personlig
uppfattning. Men man kommer bokens själsliga
läge — därmed också dess verkliga intresse —
på spåren, om man studerar dess ton i de
passager, där författaren lämnar diskussionen
och låter sin känsla bryta fram. Det finns
i boken en scen, som till och med upprepas
på två olika håll, och som därför kan
betecknas som typisk. Situationen är den, att en
ung man följer en ung kvinna och fattas av
längtan efter hennes kropp. Fallet är icke
ovanligt och föga sensationellt. Men i
Sjögrens roman skildras den sexuella
dragningen i fantastiska ord, hans figur uppfattar
sig själv som ett ohyggligt odjur, färdigt att
kasta sig över en ung kvinna. Så här låter det:
"Loth fick tag i hennes arm och höll den
kvar ett ögonblick. Hon drog den undan med
ett ryck. I samma ögonblick bröt ett tungt,
hett svall genom Loth. Månaders hämmade
lystenhet släpptes lös. Som i ångande, röda
dunster vindlade hans tankar fram och åter,
tills de pressades ned under en vält av drifter.
Han tänkte ej. Bara såg. Såg sig själv i skydd
av mörkret kasta sig framåt som en väldig
gorillahane, gripa om den ljusa flickan, som
gick vid hans sida, hugga sina tänder i
hennes vita hull. .."
Läser man sådana passager så pass ofta
som i Sjögrens bok, känner man en plötslig
lust att instämma — icke med författaren
utan med — den sprakande unge
psykoana-lytiske skämtaren Pehr Henrik Törngren.
I själva verket ger Sjögren genom att
presentera ett så förvridet känsloliv den så
kallade primitivismen dess enda tänkbara stöd.
Om en beröring med en flickarm skall
framkalla ohöljt sadistiska gorillafantasier, då är
det någonting som har kommit på sned. Då
står man på dålig fot med en viktig
livsmakt, som för yngre generationer icke ter sig
fullt lika fruktansvärd.
Hur genomträngd Sjögrens bok är av
denna kusliga paniska skräck inför driften
visar ett annat uttalande, som också kan
citeras:
"Ohämmade drifter blir till förödelse. Blir
i verkligheten till något smutsigt och
krälande. Förnedrar livet, där ej den
hälsosamma skräcken håller livet uppe i tukt och
ans. Varifrån skräcken kommer, betyder
mindre. Den tjänar livet. Ger resning och
hållning..." (min kursivering).
Det är så hemskt det kan vara. Vid
läsningen av dylika passager förstår man både
författarens och den borgerliga
genomsnittsopinionens raseri inför ett spontant, varmt
förhållande till livets makter som Harry
Martinsons. Man äger icke själv hans kärlek,
bottnande i ursprunglighet och tilltro även
till tillvarons djupaste, skapande krafter.
Och därför avreagerar man sig sin saknad
och sitt agg i sadistiska förföljelser, ironiska
kommentarer eller — som här — förtvivlade
raseriutbrott.
Ivan Sjögrens bok tjänar alltså ett helt
annat syfte än det han förmodligen själv
avsett. En sund läsares enda intryck måste
bli, att författarens hjälte är själssjuk på
grund av ett nästan mönstergillt vanskötande
av sitt driftsliv, och att hans åsikter därför
a priori äro att betrakta som otillförlitliga.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
