Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Ivar Lo-Johansson: Ur ”Statarna” - Oxgraven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IVAR LO-JOHANSSON
UR ”STATARNA”
En bok under arbete
OXGRAVEN
I sådden på våren dukade oxarna under
i åkern. Slag hjälpte inte längre. De sjönk
ihop, utmärglade av svält, söndernötta av
seldonen, genompyrda av grå mull, och de
måste hemforslas och läggas i spilta.
— Kör dem till vedbacken med en gång,
sade statarna på den vanskötta gården — den
gången för mer än femtio år sedan. De duger
till inget annat. Hugg upp benen, mal dem
till mjöl!
En av oxarna dog. Djuret låg först under
någon veckas tid, fodrades med mossa och
halm, men förmådde inte resa sig på de
knakande benpiporna. Det var under den tidigaste
delen av våren. Grönt gräs började sticka upp
på alla backar. Men oxen dog.
— Nu har Mulle dött, sade rättaren. Harva
fort, så vi får en ny skörd, så med detsamma,
medan de andra håller sig upprätt. Slå, om
inget annat hjälper ... De hetsade djuren,
därför att de hade bråttom, men djuren blev
bara svagare av all brådska.
Det gröna gräset höjde sig sakta kring den
vanskötta gården. Det var så torrt, att busken
torkade. Det var som om gräset inte gjort sig
någon hast, det stack upp ett strå här, ett strå
där, och hagarna stod svagt klädda,
rödlysande av torr enbusk.
— I dag dör ett djur, sade statarna på den
vanskötta gården.
De drog ut på åkrarna om morgonen. Kraftlösa
gick djuren fram till redskapen, men då
de skulle spännas för dem, ville de inte röra
sig längre. Och då de äntligen var förspända,
stod de stilla i skaklar och linor.
Nu försökte männen med slag, lätta först,
grövre sedan, och det gick ett litet stycke.
Djuren drog allt de förmådde, linorna hängde
ändå slaka, och harvstråken blev krokiga likt
en berusads väg. Oxarna stod snart och
vaggade fram och tillbaka i åkern.
— Passopp där, snart ramlar han!
Ett av djuren hade lagt sig på knä i mullen.
Piskan strök ränder i kors och tvärs, först
över läggen, sedan över den luggiga ryggen,
vidare över bogen och ända fram till huvudet,
där snärten nådde ögonen, men oxen reste sig
likväl inte.
En insekt, den stora oxborren, började att
lägga sin larv in i huden, utan att märka hur
det var fatt med oxen, och djuret fredade sig
inte längre för den.
— Spänn ifrån, annars drar han den andra
med sig! skrek körkarlen för det andra paret.
Mannen försökte ännu en gång få det
knäande djuret på benen. Det lyckades sämre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
