Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Ivar Lo-Johansson: Ur ”Statarna” - Oxgraven - I brytningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rykande mull, drog upp moln av jord i hans
väg, men rättaren kallade honom tillbaka.
— Han ska få leva, den här ska inte dö,
spring efter en näve gröpe i stället! befallde
rättaren.
Stataren sprang. Han kom tillbaka med gröpet.
— Här får du gröpe, Mulle du ...
Nu kom det för oxen en underlig tid. Den
fick gröpe och trodde väl att den var i de
skurna stutarnas himmel, men när den skulle
äta av gröpet, så förmådde den inte svälja
det. Så fick oxen ligga en tid. Den låg ute dag
och natt. De första nätterna täckte man över
den med täcken, men så blev del varmare
i luften, och då fick den ligga bar. Den åt
något lite, och när gräset hade växt upp några
millimeter högt runtomkring, så låg den och
såg på gräset och tuggade liksom automatiskt,
fastän det inte blev bättre för det. Ett stycke
ifrån syntes en svedd ring efter det brunna
riset. Det gick en vecka och det gick två. Men
en morgon var likväl oxen död.
— Du skyndade dig inte fort nog efter det
där gröpet, sade rättaren.
- Vi har haft hela våren på oss, nu är det
sommar, sade stataren, och rättaren teg. Han
visste med sig, att han förlorat spelet mot den
envisa oxen.
Nu var alla förhoppningar slut, och de
förde den döda oxen bort och grävde ner den
på ett ställe strax intill en å. De andra oxarna,
som drog kroppen till platsen, hade redan
börjat repa sig efter den långa svälten. Gräset
lyste åter grönt på alla backar.
När de skulle till att gräva ner den döda
oxen, gick det hål på en av de många bulorna
på kroppen, och ur hålet flög en insekt ut.
Det var oxborren.
Efter någon tid kom regnet, och sommaren
kom med värme och sol, med mera regn, och
gräset sköt ytterligare fart och växte. De
andra djuren släpptes på bete på kvällarna
och började bli feta igen. Den onda tiden var
förbi.
Gräset växte överallt, på alla platser,
i regnet och solen och daggen. Men efter
något år så växte det högre och frodigare än
någon annanstans på en viss plats, och det
var på en fläck vid ån.
Där lyste det bredbladigt och saftigt, fullt
av dagg om nätterna, mäktigt, som om stället
varit särskilt gödslat. Djuren ville inte gärna
äta av det. Det var ett onödigt överflöd av
gräs på just detta ställe. Det var på oxgraven.
I BRYTNINGSTIDEN
När jag härom sommaren bodde i en
småstad nära min hembygd, gick jag en
lördagskväll ner till kiosken på torget för att
köpa cigarretter. Där stod då en pojke på
kanske sjutton år. Han såg ut som en ung
statarson från landsbygden utanför, och mot
telefonstolpen invid, som var insvept i en
ofantlig basaraffisch i rött och gult, hade han
ställt ifrån sig sin cykel.
Pojken gjorde sina uppköp före mig, och
under tiden kom jag att fängslas av hans
lördagskväll, som om den varit min egen. Jag
lade märke till cheviotkostymen, som sköt
ifrån i nacken, som var för bred över axlarna,
som hade en trumpetformig utvidgning vid
den för långa ärmen, så att handen med
solbrännan tafatt stack fram ur öppningen.
Vegamössan satt skjuten på nacken. Men byxorna
hängde alltför djupt under svångremmen med
de gömda mässingsnitarna i. Nedtill på ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
