- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
22

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Ivar Lo-Johansson: Ur ”Statarna” - I brytningstiden - Yrkesstolthet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAR LO-JOHANSSON

— Får jag den här fylld, sade han och tog
ur fickan fram en dosa. där jag visste att
baksidan av boetten hade en liten dunkel
narkis-sosspegel fastsatt med mönjerött kitt.

Han vände portmonnän av oxläder i handen
ett par gånger, räknande över sina tillgångar,
som stämde precis till varan, ty det andra
hade besvikelsens basar kostat honom.

— Det är väl inte torrt? frågade han
medan han betalade. Han gjorde det i känslan
av att han kanske borde säga något kritiskt,
visa att han inte var någon duvunge, som
köpte snus.

Kioskinnehavaren tycktes bara se skråman.
Han brydde sig inte ens om att ge ett
ordentligt svar.

— Ocket då?

Pojken såg ner på kostymen, kände åt
rosetten vid hakan ett slag, vart förlägen, och
ögnande över det nästan tomma torget gick
han bort till cykeln och tog den.

— Torrt, muttrade kioskinnehavaren och
tyckte han blivit förolämpad av en halvvuxen
slyngel. Inte torr bakom öronen än . .. Men
slåss, det ska dom ...

Pojken stod kvar en sekund. Över de gråa
ögonen låg en tunn hinna, som av mättnad åt
nöjet eller av ung besvikelse. Blicken under
vegamösskärmen flämtade till ett slag. Så
satte han sig upp och trampade tungt i väg
utåt landet till, och när han åkte skrapade
det åttformade framhjulet i gaffeln, så att hela
cykeln vinglade litet.

— Torrt? mumlade kioskinnehavaren igen.
Han skulle ha för torrt.. . Just det skulle han.

Jag lämnade torget och gick hem.
Uppkommen på hotellet tyckte jag att alla
människorna där inne andades som ostron, sakta
döende ostron sida vid sida .. .

Men långt borta åkte den unge statarsonen
sitt äventyrs väg framåt i förväntansfull, finnig
pubertet, en väg full av myriader möjligheter.

YRKESSTOLTHET

Besynnerligt! Från landsvägen med de
vit-slottade herrgårdarna, där ätterna med de
adliga namnen ännu bor, som somliga av dem
bott i trehundra år, kommer jag till kyrkan
och går helt naturligt in på kyrkogården, och
jag gör det utan hat.

Det är en dag i början av augusti.
Kyrkogården upptar halvtannat tunnland på den av
fullmoget vete krusade sörmländska slätten.
Svalkan under lönnarna, under lindarna
påminner mig om barndomens lövsalar och
läskedrycker. De många stenarna står tätt
hoppackade. Ovanför kronorna seglar himlens
ljusa moln.

En svag förmultningslukt ur jorden. En
och annan ny grav. En och annan kulle utan
märke och utan namn, utan någon rostig

ansjovisburk med blommor i, utan något
monument över, på den lilla statarsocknens
av glömska omsusade kyrkogård.

Anders Nilsson ... Nils Andersson ... Johan
Nilsson ... Nils Nilsson — och så åter en
kulle utan namn. En av de ändlösa statarnas
kullar, av vilka många jämnats med marken
under tidsintervaller på sexton år. Den okände
statarens grav.

Mellan stammarna och stenarna fortfarande
slätten, fortfarande vetet, fortfarande vägarna
— men här tystades de missnöjda. De nämndes
"de nöjda". De teg.

För inte många år sedan stod statarna nere
i landsvägsdikena med mössorna i hand.
Herrarna åkte på vägarna. Min far har stått där.
Många av min släkt har stått där. Min mor

22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free