Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 51 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner - Vilhelm Moberg: Bööks soldatroman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romanens bästa. Skildringen av Viktors
barndom innehåller gripande ställen, och den som
i likhet med undertecknad är född, och
uppvuxen i ett gammalt soldattorp kan här med
igenkännande konstatera, att miljön är
omsorgsfullt studerad och i alla detaljer riktigt
återgiven. Och scenen med den gamla
bondmoran, som sitter vid sin spinnrock med
brödkakan bredvid sig och skär en tumsbred
brödskiva åt varje tiggare som kommer inom
dörren — den scenen ger i få rader hela den
fattiga bygden i bister nödtid.

Efter dessa kapitel mattas berättelsen av,
och Viktor förlorar sig i beskrivningarnas
bredd och i mängden av nytillkomna
personer. Soldatens uppträdande i en ny miljö
ger främst författaren anledning till en
grundlig beskrivning av denna; hur Lejon själv
reagerar får vi mera sällan veta. Kapitlet om
Ljungbyheds soldatläger är delvis utmärkt:
där reser sig knektarnas tält i höstregnet,
grönmögliga av blöta, och där puttrar och
doftar fläsket och ärterna i kokgravarnas
grytor, medan grisar och gäss stryker omkring
på heden, frestade av den goda matlukten. Det
är en mustig målning, som ger knektarnas liv
på heden. Men tälthistorierna blir för utdragna
och är inte tillräckligt roliga; vi undantager
dock anekdoten om ryttmästaren som
excellerade i ett sådant kvinnohat, att han under fem
års tid lyckades förhindra alla giftermål bland
karlarna på sin skvadron.

Illustration av Gunnar Lindvall till "Viktor Lejon".

Först i de sista kapitlen av boken kommer
man huvudpersonen mera in på livet. När
soldaten Lejon vid spionjakten i Schleswig
handgripligen uppreser sig mot sin korprals
bestialitet, så blir han plötsligt levande.
Därefter följer man hans öden med ständigt ökad
sympati. Lejon har lyft hand mot överordnad
och svårt förbrutit sig mot krigslagen. Men
han har samtidigt tagit en värnlös varelse i
försvar och reagerat mot en annan persons
sämsta instinkter. Mänsklig ordning står emot
mänskliga känslor. Det är en av de eviga
konflikterna. Lejon har låtit människan gå före
den militära ordningen, och han kan inte
fatta, att han härför skall lida straff. Och
när han skall undergå den skymfliga
spöslitningen, så reagerar han så sunt och riktigt,
att man gläds däråt: Det är endast trälar och
hundar som tar stryk. Men en fri soldat är
ingen trälnatur. Lejon är inte rädd för
profossen för smärtans skull, han fruktar inte
hasseln, emedan den gör ont. Det är det
ovärdiga i bestraffningen, som han vägrar att
underkasta sig. Här har Böök fint fått fram
något av det goda och kärniga virket hos den
svenske stamsoldaten: stoltheten, den raka
ryggen, rättskänslan. Anmälaren äger ju, av
naturliga skäl, icke så många ideal
gemensamt med författaren till "Viktor Lejon", men
delar helt och fullt denna hans syn på sin
hjälte. Och på många ställen i romanen
framträder denna varma, mänskliga medkänsla,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>