Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner - John Landquist: Ronald Fangens nya böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGENS NYA BÖCKER
dölja för sig att han trots sin yttre
framgång misslyckats i alla förbindelser med
människor. Hans första hustru har gått ifrån
honom. Hans son hatar den despotiske fadern
och har sjunkit i alkoholism. Det ironiska
samvetets stämma påpekar för mannen att det
inte heller var så helt med hans sociala
respek-tabilitet.
Denna scen eller rättare dessa dubbelscener
äro fullkomligt sannolika och
verklighetstrogna. Mannen genomlever en valets stund,
då själen öppnar sig. Två vägar äro ett
ögonblick lika möjliga. Skall han sluta sig
eller skall han följa den varnande stämman?
I styckets ena svit, "Som det gikk", förhärdar
han sig och dramat får det bekanta förloppet.
I den andra förändrar ban sig, inleder en ny
handlingsserie, som påverkar alla de
medspelande och skapar en annan utgång.
I och för sig äro båda förloppen lika
möjliga. Men en omständighet, som härvid
förvillar människornas blick och skapat
determinismens illusion, är att i det verkliga livet
endast ett förlopp äger rum. Man kan aldrig
återvända till samma utgångspunkt och ta upp
samma val på nytt. Man kan icke föranstalta
ett psykologiskt experiment med den fria
viljan. Detta faktum att händelseförloppet är
ett, skapar nödvändighetens sken. Man tolkar
efteråt den redan stelnade motivprocessen så
att den synes nödvändig. En diktare har dock
aldrig att göra med stelnade motivprocesser.
Men hur har Fangen också lyckats gestalta
sitt sällsamma dubbelspel? Mot den brutala
utvecklingen av sviten "Som det gikk" finns
icke en anmärkning att göra. Det är ett kallt,
hårt, metalliskt skinande drama. Replikerna,
mättade av fiendskap och hat, falla korta,
cyniska, hänsynslösa. Personerna behöva icke
utveckla någon ansträngning för att uttrycka
sig tydligt och riva i varandra. Diktaren
Fangen är ingen novis i människohjärtats
värld, och hans nya kristna övertygelse har
icke grumlat hans kännedom. Det finns för
övrigt en kristen realism, varom han själv
talar i sin Oxfordbok "Det nye liv". Den
första akten är skriven med överlägsen
skicklighet. Man följer med spänt intresse
brand-stifterskan, som medvetet sköter elden i sina
repliker tills den erotiska eldsvådan står i
ljusan låga mot natthimlen.
Ett betydligt svårare värv har diktaren haft,
då han skulle åskådliggöra
omvändelseprocessen. Det var svårare därför att marken var
hårdbruten och dessa människors psykiska
bana i parallelldramat föreföll enspårig.
Flerstädes utvecklas i omvändelsedramat en god
psykologisk konst. Ett exempel ger hustruns
replikföring, då hon av mannen underrättas
om hans sinnesförändring, i dess fortskridande
skala av häpnad, hån, cyniskt tvivel,
osäkerhet, blygsel, väpnande sig med den äkta
kvinnliga reaktionen, att mannen alltså vill driva
bort henne, då han lämnar henne fri. Ett
humoristiskt inslag ger sonen, då han med
galgfågelaktig självkännedom klagar över att
fadern berövar honom hans självkänslas enda
stöd, när han inte längre vid glaset kan skylla
på att fadern förstört hans liv. Men denna del
av dramat lider dock av en inskränkning i sin
psykologiska effekt därmed att författarens
religiösa tendens drivit honom att göra
omvändelsen fullständig överlag. Det blir något
för lyckat. Att även den unge mannen vid ett
följande besök på ett kristet möte omvänder
sig kan visserligen vara möjligt, men det
ligger dock ett stort avstånd mellan hans
tidigare sinnesförfattning och det som nu bryter
igenom. Han som icke känner den äkta
mannen tidigare, är icke utsatt för samma starka
psykiska påverkan som de anhöriga. Även
föreligger en annan eventualitet, som
författaren icke velat begagna: att delar av
omgivningen omvänt sig till anständigt levnadssätt
utan att därför ansluta sig till huvudpersonens
religiösa känsloliv.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
