Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner - Bertil Malmberg: Diktsamlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktsamlingar
ARVID MÖRNE: Hjärtat och svärdet. Wahlström & Widstrand. 3:75.
NINO RUNEBERG: Efterlämnade dikter. Söderström & Co. Fmk 50:—.
HANS DHEJNE: Romantiker på resa. Norstedts. 3:50.
ANDERS FROSTENSON: På väg. Diakonistyrelsen. 2:—.
ALLAN HAGSTEN: På väg mot verkligheten. Tiden. 2:75.
Det är en stor och besk pessimism som
präglar Arvid Mörnes höstliga dikter. Hans
vers saknar varje insmickrande tycke. Den
kan te sig fattig nog i sin ordkarga
kantighet. Man får läsa med omsorg för att
upptäcka de skönhetsvärden, kyska och stränga,
erinrande om dagerspelet över kala
granitklippor, som den förteget rymmer och blottar
nästan motvilligt.
Mörnes syn på den moderna kulturen och
Västerlandets framtid är bister och
illusionslös:
En gång i din flod, du eviga Rom,
fäller en Hannibal ankar
och övar på dig din kristendom
med snabbeld från pansartankar.
En gång slås i bojor Salamis våg
och ändlöst, med östanvinden,
sveper ett ringlande Xerxeståg
över Olympen och Pinden.
En gång, du trotsiga gamla Nord,
står din fjällborg i ljusan låga.
En gång över öde och avbränd jord
blott, aftonens skuggor tåga.
Och han frågar sig:
Vad väger tyngst, när med sin värld till doms
bland solar bortom Vintergatans dis
den Högste sitter, evig, from och vis:
en idog myrstacks öde eller Roms?
Dimman är Mörnes förtrogna element, den
enda ört han ser blomma är "dikenas röda
tistel", och det enda han hoppas på är vilan
bakom en kalkvit mur. Vad som gör att han
kan avvinna denna mulna bitterhet skönhet
och poesi är en känsla av närmast moralisk
art, ett trotsigt rätts- och sanningspatos, som
vägrar att kapitulera (läget må vara än så
ohjälpligt och förtvivlat) och dessutom ett
levande, utomordentligt fint natursinne. Han
känner havets mångskiftande belysningar, de
av tallar sparsamt krönta skären och den
armodets skönhet som betraktar honom genom
fiskarkojans enda ruta. För dylikt har han
djupa och sannfärdiga ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>