Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
samling noveller i bokform är här i landet
något unikt.
Arvid Brenner, som förra året framträdde
med den intelligenta och kultiverade romanen
"Kompromiss", en skildring av ett ungt
äktenskap i de yttersta dagarnas Berlin, visar i sin
novellsamling "Jag har väntat på dig" prov
på samma kultiverade stil och kloka
människouppfattning som han ådagalade i
romanen. Stämningsläget i dessa noveller är också
detsamma som i romanen. Det är vardagen,
dess slitningar och vedermödor som skildras.
Den stämma som talar till en genom dessa
skisser och ögonblicksbilder är väl inte
betvingande, men den är i ali sin lågmäldhet
sonor och distinkt. Det finns i dessa små
conter intet bländande eller överraskande,
men där finns den grå vardagens färg, och
till något annat har författaren inte syftat.
Någon gång skulle man önskat ett dristigare
grepp och en djärvare palett; om en och
annan av dessa skisser gäller onekligen, att
motivet saknar tillbörlig bärkraft: bagateller
förbli bagateller, i livet såväl som i
litteraturen. Till det bästa i denna samling räknar
anmälaren den novell, som givit boken dess
titel. Det är en koncis och i sin objektivitet
beundransvärd skildring av hur en trött och
resignerad man efter avtjänat frihetsstraff
om-händertages av sin forna älskarinna. Där finns
inte en ton som klingar falskt. Frånvaron av
falskt patos är för övrigt ett utmärkande drag
för samlingen i dess helhet. Men i
titelnovellen — och kanske också i berättelsen "Hustru
Marie Lehmann" — är tonen större och ämnet
av djupare tragisk natur än i övrigt i denna
bok om vardagsöden. Johannes Edfelt
På ömse sidor Öresund
GABRIEL JÖNSSON: Skånska somrar.
Bonniers. 5: 75.
RAGNAR NUMELIN: Danska dagrar. Natur
och Kultur. 4: 50.
När Gabriel Jönsson uppe från
Romeleklint ser ut över den skånska bygden, vet han
precis hur han skulle vilja skildra den: "Man
borde göra en linnéanskt långsam resa i
varje streck som vindrosen har; man borde
resonera med grevar och baroner, patroner
och småbrukare, daglönare och luffare,
statgubbar och tvättgummor, och man skulle
försöka få mänskligt målföre ur allt som
idisslar i stallarna och gror på marken." Han
söker också själv alltsomoftast följa dylika
krävande föresatser, och han lyckas verkligen
fånga in något väsentligt hos den mer eller
mindre oskärade naturen. Hans sinne för dess
olika uppenbarelseformer, från de minsta till
de storlinjiga och mäktiga, är
utomordentligt, han har väderkorn för de finaste
skiftningarna i atmosfären, i havets yta och
växternas liv, och han för fram sina intryck i ett
poetiskt, bildmättat språk, som trots sin
måleriska rikedom sällan förefaller tyngt av
ord. Och med en stor fond av praktisk
erfarenhet och kulturhistoriskt kunnande flätar
han in glimtar ur människornas liv nu och
i äldre tider — han rör sig med självfallen
säkerhet mellan olika aspekter utan att
äventyra helhetsbilden. Man blir inte mindre
imponerad av det fulltoniga intryck, som boken
ger, när man betänker, att dess kapitel äro
tidningsartiklar av mycket växlande ålder,
vilka här samlats inom en pärm. Blott i några
få fall, närmast kapitlen Mellan
hundkäxblom och Sensommar i Skälderviken, synes
det som om den journalistiska bravuren vore
starkare än naturinlevelsen.
Egentligen är titeln inte riktigt adekvat, ty
här berättas om alla årstider som infalla
mellan vår- och höstdagj ämningarna, och fråga
är för resten, om inte Gabriel Jönsson allra
bäst fått grepp om våren i dess olika stadier,
vilka alltid locka honom till hänförda
hyllningar av det träd, som för honom är det
skönaste av alla, boken. Hans vårliga skisser
hålla sig också helst till trakterna vid
Ålabodarna mittemot Hven, där han tillbragte
sin tydligtvis mycket sensibla barndom.
Kärleken till havet, känslan för det
traditionsstarka utgör några väsentliga drag i hans
lynne. Där finns för ali del också stänk av
sociala antipatier och av irritabilitet gentemot
dem som inte ha vaken blick för naturens
skönhet, men det ljusa och veka synes
dominera hos honom. Jag föreställer mig, att även
den i Skåne alldeles obevandrade efter
läsningen av hans bok måste känna sig som gam-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
