Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ställen rentav inspirerande berättelse till
svenska. En bok, som vädjar till vårt sociala
samvete, är aldrig överflödig, alltid aktuell.
Johannes Edfelt
En avslutad trilogi
JOHAN FABRICIUS: Dansen kring galgen.
Översättning av Hans Reutercrona.
Norstedts. 8:—.
Med "Dansen kring galgen" har Johan
Fabricius slutfört sin stora romantrilogi om
biskopen av Todi och den lilla Marietta, som
komedianterna lämnade kvar, när de drogo,
förbi. Det var nu längesedan, och här liksom
i större delen av "Melodi ur fjärran" är det
deras son Benedetto, som spelar huvudrollen
i det dramatiska händelseförloppet. Den
avlägsna musik som ljöd i hans öra och lockade
honom bort från det tysta och tråkiga Todi,
där hans barnsliga äventyrslust och längtan
efter att utmärka sig tog sig uttryck i så
många chockerande eskapader, vilka
kulminerade i det halvt oöverlagda gravrovet, den
dubbla dragningskraft som Monsignores
berättelser om sin ungdoms Venedig och
medvetandet om moderns venetianska härstamning
utövade på hans lättrörliga fantasi, har så
småningom fört honom till sagostaden vid
lagunen. Den binder honom med sin sällsamma
trollmakt, och där möter han sitt öde i form
av två kvinnor, vilka var och en på sitt sätt
ingripa avgörande i hans liv, den ena genom
ett förräderi motiverat av sårad fåfänga,
vacklande mellan kärlek och hat och hänsynslös
i sin hämndlusta, den andra genom en
handling av förtvivlan i det fatala ögonblicket,
förtvivlan över den älskades olycksöde och över
det svalg av rasfördomar som skiljer dem åt.
Att närmare avslöja det brokiga
händelseförloppet skulle inte endast vara att beröva
läsaren en god del av nöjet utan också att ge
en skev bild av det, ett skelett som skulle
verka mer än vanligt groteskt utan det kött
och den färgrika klädnad författaren förlänat
det. Handlingen är så full av teatraliska
effekter, att man kunde tro sig försatt till en
operas romantiska värld. Det saknas varken
dueller, mord och självmord, mystiska natt-
liga överfall eller gondolfärder på kanalerna
i månsken med mera sådant som man
närmast tänker sig hemmahörande i en
kol-portageroman. Men dessa inslag, som i en
annan bok, hos en dålig författare skulle
bli enbart sensationella, äro här inte
självändamål utan tjäna ett konstnärligt syfte.
Tids- och lokalfärgen har inte i någon av de
bägge föregående delarna av trilogien varit
pålagd med en sådan flödande ymnighet,
sådan bredd och obetvinglig säkerhet som
här. Det är Venedig, Gozzis och Goldonis och
Casanovas Venedig, som lever på dessa sidor
och fångar även den moderna läsaren med
samma tjusning som band Benedetto vid
staden och sitt öde. Den gäckande leken
bakom mask, den yrande jakten efter
njutningar och nöjen, denna rokokons skrämda
flykt undan vardagens trivialiteter, medan
man självbedrägligt döljer sin gäspning inför
gyckelspelet bakom handen, har kanske
ingenstädes fått ett så rikt fasetterat uttryck som
just i detta Venedig, där själva staden är en
orimlighet, en dröm som när som helst tycks
kunna slukas av den brutala verkligheten. Det
är inte bara klok beräkning utan konstnärlig
ingivelse som förmått Fabricius att dit
förlägga slutscenerna i Be,nedettos äventyrarliv.
Där och endast där kunde flykten undan
galgen bli en verklig dans kring galgen,
ackompanjerad av publikens bifallsrop. I denna
färgmättade miljö och kring denna
problematiska centralfigur grupperar sig ett myller av
människor, pittoreskt och brokigt såväl till
utstyrsel som moral, tragiska och komiska
gestalter, gnidare och slösare, narrar och
kloka, charlataner och abbéer, skökor och
damer av ädel vandel. Det är ett galleri som
omfattar snart sagt alla tänkbara aspekter av
mänskligt psyke, från det halvt djuriska hos
negerpojken som gjorts till slav efter tidens
sed, eller den jättelike gondoljären som släcker
sin brunst i varje kvinnligt sköte, till det halvt
himmelska hos judeflickan Lea. Och dessa
figurer äro inte bara trovärdigt tecknade typer
utan levande individer, fullblodiga människor,
som älska och hata, gråta och skratta, inte
därför att författaren befaller dem att göra
så, utan därför att de i följd av sin natur
måste göra det. Man vet knappast vad man
mest ska beundra hos Fabricius, hans förmåga
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
