Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 74 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Krakatit" och "Ett år i min trädgård". Hans
nya roman, som nu föreligger i svensk
översättning, har vunnit stor berömmelse och i sitt
hemland erövrat ett litterärt statspris. Den hör
också till de mera omtalade romanerna på den
internationella bokmarknaden.

KAREL C̆APEK

Det är också lätt att se, att Capek är en
skicklig författare. Hans språk — som på ett
ypperligt sätt försvenskats av Erik Frisk —
har en nervös furia, en hetsig, drivande kraft,
som gör intryck, och han arbetar med serier
av barocka associationer, snabba övergångar
och ironiska dubbelperspektiv som äro i hög
grad stimulerande. Dessutom är denne
författare en bildad man. På små formuleringar
eller anspelningar märker man, att han
känner icke bara psykoanalysen utan också
gestalt-och strukturpsykologien, och han rör sig
genomgående på ett högt intellektuellt plan.

Däremot är han — åtminstone i denna
bok — icke en diktare. Capek är
journalist, en driven förströelseförfattare. Hans
uppslag är mer psykologiskt än konstnärligt

intressant. Boken skildrar en okänd man, som
plötsligt efter en flygplanskatastrof
uppenbarar sig på ett sjukhus, där han ligger
orörlig och medvetslös utan att kunna presentera
sig. Ingen vet vem han är, men teorierna äro
många. Detta utgångsläge har Capek skickligt
utnyttjat för sitt syfte, som är att visa, hur ett
människoöde skiftar, då det speglas i
främmande medvetanden. Den första bilden skapas
av en sjuksköterska, som i ett slags
drömtillstånd får en utlösning av de fantasier hon
gjort sig om patienten; denna bild med dess
starka sexuella inslag säger naturligtvis minst
lika mycket om den drömmande som om
främlingen. På sjukhuset finns också en
klärvoajant, och han har inga svårigheter att
se-in i främlingens öde, av vilket han ger en
skarpsinnig psykologisk förklaring. Men hela
sanningen kommer i dagen först då läkarens
vän författaren med kokett självbehag träder
in på scenen — det är den nervöse,
övermänsklige, med gudomlig intuition och ett
flammande fantasiliv utrustade skalden sådan
han ter sig i — egna ögon. Men han gör sin
sak bra, även om han i onödan romantiserar
sitt icke alltför heroiska yrke. Hans fantasi
arbetar skickligt med de givna hållpunkterna,
och plötsligt växer — i en färgstark exotisk
miljö — fram bilden av den hetsade och
tragiske man, som nu ligger orörlig i en av
sjukhusets sängar.

Uppslaget är lustigt men heller knappast
mer. Rent psykologiskt är boken intressant,
den kan betraktas som en studie över
människomedvetandets olika vägar att bilda sig
föreställningar om annan psykisk verklighet,
om hithörande genvägar och irrvägar.
Förnekas skall heller icke, att boken är
spännande: Capek håller läsaren oavlåtligen
nyfiken. Slutligen är den drivna stilen rätt
vällustig i sin piskande furia och sin
intellektuella medvetenhet. Men dikt är boken inte —
pigg och intelligent journalistik med starka
inslag av sensationsmakeri torde vara rätta
diagnosen. Genren saknas som bekant i
Sverige, och översättningen är därför alldeles på
sin plats.                        Sven Stolpe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>