- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
94

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Walter Ljungquist: Godnattkyssen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WALTER LJUNGQUIST

ansiktet. Så försvann han bakom träden. Sedan
mötte de en igelkott.

*



Det mörknade tidigare än vanligt den
kvällen, och det var mycket kvavt och
stilla i luften. Mamma gick omkring och
öppnade alla fönster men tände inga lampor
för flugornas och myggornas och
nattfjärilarnas skull. Hon var tystare än hon brukade
vara och satt inte heller stilla utan gick
omkring överallt i rummen och såg ofta ut
genom fönstren. Hon hade tagit på sig sin
vackraste vita klänning och doftade parfym.
Det kom alltid en särskild spänning i luften
när mamma luktade parfym. Det kunde betyda
högst olika saker, men det hände alltid något
då, och hon satte sig ofta vid pianot och
spelade sådana kvällar, men inte för dem utan
för sig själv eller för någon annan som de
inte såg. Och hon svarade inte heller på deras
frågor.

Den här kvällen körde hon barnen tidigt
i säng. Bi tyckte efteråt att hon blivit
godnatt-kysst alldeles för fort och häftigt, så att det
nästan gjort ont. Matts sade att mamma hade
bytt ögon. Det hade varit något särskilt med
dem. De hade varit större än vanligt och
blänkt till som när man gick förbi
silversakerna i matsalen hemma i stån när det var
så mörkt att det bara kom lite, lite ljus utifrån.
Bi skrattade inte. Hon hade sett alldeles
detsamma. Men hon hade också märkt något som
inte Matts tänkt på: att mamma den här
sommaren alltid bytte ögon när hon tog på sig
den där vita klänningen och när hon luktade
parfym och när hon spelade piano för sig
själv eller för någon som de inte såg.

De låg i sina sängar och hörde mammas
steg i rummet intill, som var matsalen. Och
strax efteråt spelade hon lite på pianot, som
stod i salongen, men så svagt att barnen inte
skulle störas av det, och sedan vart det tyst

och det gick en lång, lång stund innan det
hördes någonting. Matts hade nästan somnat,
men Bi låg vaken därför att hon var så varm
och därför att hon var rädd att åskan skulle
komma. Hon kunde svagt skönja den breda
spegeln vid mammas toalettbord samt
toalettbordets myller av puderaskar och krämburkar
i skumrasket mellan de två höga fönstren som
stod öppna och var fyllda av ett svagt ljus.
Hon kunde också se de långa blommorna som
reste sig alldeles intill väggen utanför. De
hade underliga namn och var färgrika och
ståtliga. Men träden som stod längre ner på
sluttningen kunde hon inte se, och inte heller
havet som var lika tyst som allting annat
i kväll.

Matts lyfte lite på huvudet. Han hörde
också stegen utanför i gruset på sandgången
som ledde från den lilla båtbryggan. Lite
senare hörde de mamma tala dämpat med
någon, och de blev nyfikna. Matts lirkade
fram en fot ur sängen, och han såg på Bi som
satt alldeles rak och stirrade ut i mörkret. Han
såg bara hennes mörka hår och halsen som
lyste vit och var förfärligt smal. Därpå vred
hon på huvudet så att han kunde se hennes
ögon, och utan ett ord steg de ur sängarna
och tog varandra i handen och gick på tå
i sina blå och vita pyjamas fram till ett av
fönstren och tittade ut. Det var så mörkt. De
kunde inte se vem mamma talade med, men
de såg dem i alla fall, och de stod vid
verandatrappan. Mamma talade lågt och häftigt.
Hennes vita klänning lyste, men den hon
talade med var som någonting långt och
mörkt som stod- stilla och var tyst. Strax
därpå såg de att det var en farbror, och när
han plötsligt sade något tyckte de att de kände
igen rösten. Bi påstod med bestämdhet att det
var farbrodern som bodde på pensionatet och
hette Ture och kallades amanuensen, vilket
betydde att han sysslade med böcker. Bi kände
sig lugnad. Hon hade ofta fått godsaker av

94

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free