Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Walter Ljungquist: Godnattkyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
i sitt vänstra öra, fast han velat göra det. Bi
stod också stilla. Hon hade inte glömt den
smärtsamma upptäckten att mamma kunde
ljuga, men hon hade nu en känsla av att
allting var så märkvärdigt i kväll, så att det var
inte alis underligt att mamma kunde bli som
ett litet barn och tala osanning två gånger.
Kanske visste hon inte om att hon ljög? Det
hade hänt Bi själv. Och varför skulle det inte
kunna hända också en stor människa? De såg
på farbror Ture medan han tog en grå filthatt
som låg på hyllan med klädhängarna. Han
satte hatten på huvudet och gick utan att
vända sig om.
Då såg de att mamma stod framför dem.
Hon hade kommit så tyst att de inte märkt
henne.
— Varför är ni uppe, barn?
De kunde inte svara, för de visste ju inte
varför de var uppe. Hur hade det gått till
egentligen? Bi knöt vänstra fotens tår och
gned sig med dem på högra vaden, så att hon
stod på ett ben som en stork.
— Jag hörde er prata, sade mamma. Vad
sa farbror Ture?
— Han kysste mig, sade Bi.
— Gjorde han?
— Och han sa att jag skulle kyssa mamma
god natt en gång till i kväll på ett alldeles
särskilt sätt och säga att det var från farbror
Ture. Och så klappade han Matts på huvudet.
Mamma vände bort ansiktet. Sedan gick
hon bort till ett fönster, och där stod hon och
såg ut medan hon slet i en näsduk.
— Seså, gå och lägg er nu, barn!
— Kommer inte mamma med?
— Jo. Gå in så länge! Jag kommer strax.
De gick in i sängkammaren och kröp ner
i sina bäddar. Det var svalare i dem nu, fast
det var lika varmt i rummet som förut. Om
en stund kom mamma in. Hon tände inte, men
hon gick fram till toalettbordet och började
pyssla med något där, och så upphörde hon
med det och tog fram näsduken igen och
började vira den kring fingrarna.
— Ska inte mamma kyssa mig då?
Bi såg inte mammas ansikte i mörkret, men
hon kunde se händerna som slet i näsduken.
— Lilla barn, jag har ju kysst dig god
natt en gång.
— Men farbror Ture bad mig ju att jag
skulle göra det en gång till och säga att det
var från honom.
— Ja, ja.
— Och sedan skulle jag säga: "Sen var det
ingenting mer." Det bad han mig två gånger
att jag inte skulle glömma att säga. Säg, vad
menade han, mamma? Han sa att det var
ingenting mer. Vad är det som är ingenting
mer, mamma?
Mamma hade med ens kommit närmare.
Bi kände en doft av puder och parfym och
värmen som strålade ut från mammas hud,
och sedan kände hon mammas lena ansikte
intill sin näsa och såg hennes ögon som
blänkte som silvret i matsalen hemma i stån
när man gick förbi det då det var mörkt. Och
så kände hon också mammas mjuka heta
läppar mot sina. Och Bi hade aldrig förr fått
en så lång och öm kyss. Det var en alldeles
särskild kyss. Den tog nästan andan ur henne.
Matts hade somnat med tummen och
pekfingret hopknipna kring den lilla röda
snibben i vänstra örat.
Strax efter midnatt kom åskvädret.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
