Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Johannes Edfelt: Romain Rolland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
ROMAIN ROLLAND
Till sjuttio årsdagen
För att rätt förstå Romain Rollands
gärning, dess innebörd och betydelse, är det
nödvändigt att erinra om den andliga situation,
som satte sin prägel på hans ungdoms
Frankrike; ty hans verk är först och främst
att betrakta som en ur djupaste vedervilja
sprungen protest mot det läge, som en gång
var hans generations. Det utmärkande för
denna situation var, att den i sin kvava
instängdhet inte beredde rum för den entusiasm,
som är det fundamentala elementet i Rollands
andliga utrustning, den drivande kraften i ett
författarskap, om vars konstnärliga förtjänster
meningarna sedan må vara hur delade som
helst.
Dess bättre saknas oss härvidlag inte
vältaliga vittnesbörd, och får man sätta tro till
sagesmän, vilkas lott det var att i likhet med
Rolland födas i sextiotalets Frankrike, skulle
tidsläget utmärkts av en förlamande sterilitet,
en kompakt, till sina matt hart när
imponerande ödslighet. När Romain Rolland lämnar
École Normale för att träda ut i livet, tecknar
Barrès, i alla stycken utom i sina krav på
aktiv livsinställning hans antipod, horisonten
i följande stil:
"Tungsinnet ruvar över världen, som de
lärda berövat dess färg. Alla gudar äro döda
eller för långt borta: lika litet som de skall
vårt ideal bestå. En djup likgiltighet
behärskar oss. Lidandet trubbas av. Var och en går
sin väg, utan hopp, med avsmak på läpparna,
i ett banalt, sig ständigt likt på-stället-marsch."
Det vore lätt att avfärda en dylik rapport
som ett utslag av ungdomlig överdrift och
desperat lust att måla fan på väggen, om icke
liknande utsagor ord andlig förtvining i en
ofruktbar atmosfär i riklig mängd stode oss
till buds. Det är tillräckligt omvittnat, hur
eliten av denna generation måste ha lidit
under det förlamande trycket av det slutande
århundradets skeptiska relativism — med
sådana representanter som Taine, Renan och
Lemaitre — i en atmosfär av moralisk apati
och trött pessimism, ytterst följderna av en
deterministisk åskådning. En
litteraturhistoriker, Georges Pellissier, karakteriserar inte
oävet denna ungdom, då han framhäver, hur
den bar Schopenhauers filosofi liksom
medfödd i hjärta och hjärna.
"Man förkunnade inte pessimismen som en
lära: man inandades den som man inandas
förskämd luft. Hur skulle den världsbild, SOm
naturvetenskapen frammanade: bilden av en
värld, som behärskas av blinda krafter, hur
skulle en sådan världssyn kunnat stämma
själen till annat än pessimism?"
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
