Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
BREV FRAN NORGE
Åter har det gått en litterär säsong över
Norges land och rike. Den började som
vanligt stilla som en fin och mild höstlig bris i
gyllene september- och oktoberdagar, ökade
till kuling i november, steg till storm
framemot jul.
Så faller julsnön, och det kommer ett nytt
år, psykosen är förbi, och den som skall
skriva en krönika sitter och funderar: vad var
det som kom, vad stod det i kungariket Norges
böcker anno 1935, hur präglade tiden dem,
kommer någon av dem att prägla tiden, och
vilka av dem skall tiden unna ett liv utöver
säsongen?
Det är inte så lätt att svara. Om inte av
andra skäl, så därför att det ju är omöjligt
att läsa alltsammans. Alla, även förlagen, är
överens om att det kommer för många böcker,
men det tycks vara omöjligt att minska antalet.
Man får emellertid sätta i gång; jag anar
redan nu, att jag inte skall hinna till slutet
i en artikel.
1.
Högst i upplagesiffror kom Trygve
Gul-branssen. Hans nya bok heter "Ingen vei går
utenom" (Aschehoug; svensk översättning
"Men rakt igenom går vår väg", Gebers). Den
är avslutningen på en trilogi men kan läsas
för sig. Det är den första bok jag har läst av
Gulbranssen, som för ögonblicket är Nordens
mest sålde författare.
Han har också varit den mest diskuterade.
Det är ju rimligt, eftersom hans succé
verkligen har varit ett problem. Om jag inte minns
fel, blev hans debutbok tämligen kraftigt
utskälld av en ganska enstämmig norsk kritik,
i men inte desto mindre spatserade den med
blixtens fart förbi alla andra best-sellers, och
stora upplagor har den sedan nått, var den
har dykt upp. Denna start är märklig.
Publiken visar sig ofta oberoende av anmälarna,
och det skall man vara glad över. I ett litet
land kan det lätt gå så, att anmälarna
representerar en gemensam mentalitet, som kan
vara trång, bornerad, smalspårigt tendentiös.
De korrigerar sig själva, så småningom
märker publiken, hur de reagerar, den kan lägga
till och dra ifrån. Att publiken gör det och
överhuvudtaget tänker och uppfattar
självständigt, är i själva verket en livsbetingelse
för litteraturen.
Men det är dock sällsynt, att den stora
publiken utan vidare alldeles före jul med
enstämmigt jubel trycker till sitt bröst en
debutant, som kritiken med lika enstämmig
mordlust har avrättat efter alla konstens
regler. Man skulle i varje fall tro, att det tog
någon tid, innan den stora publiken upptäckte
honom och genom muntliga
rekommendationer fick honom insmugglad i de tusen
hemmen. Vad nu än framtiden kommer att tycka
om Gulbranssen som författare:
"försäljnings-tekniskt" har han i varje fall varit en oför-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
