Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ragnar Svanström: Den tyska republikens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RAGNAR SVAN ST ROM
ling samvetslösa marxistisk-judiska skurkar
(de så kallade novemberförrädarna), vilka för
egen vinnings skull slogo dövörat till, när
nationen bönföll dem om att få fortsätta
kriget, och hade den oerhörda fräckheten att
sätta sina namn under fredstraktaten. Genom
dessa nidingars lömska svek störtades
Tyskland ut i en mer än tioårig förnedringstid, då
nationen upp till knäna vadade i gyttja och
dy, då det schackrades med allt, som kunde
göras till föremål för köpslående, framför
allt den nationella äran, och då inan drevs
fram mot den fruktansvärda avgrund, i vilken
en bolsjevikrevolution hotade att draga ned
landet. För att göra slut på detta tillstånd var
det som Adolf Hitler framträdde. Hans enda
mål (och det, som han ännu kämpar för) var
att döda de hemska krafter, som
novemberförrädarna släppt lösa, och att bygga upp ett
nytt och fritt Tyskland. Och så vidare. Och
så vidare.
Jag ber om ursäkt för att jag besvärat den
eventuelle läsaren med detta referat. Jag är
fullt medveten om att det numera är råånga,
som känna sig smått uttråkade, när det blir
tal om denna förkunnelse. Jag har också anfört
den endast och allenast för att understryka det
kanske icke alltid i tillräcklig grad beaktade
faktum, att dessa vändningar ännu i dag
utgöra den väsentliga beståndsdelen i den
nazistiska propagandan. Konstigare är den
icke. Hitler proklamerar, att hans uppgift är
att leda Tyskland bort från Versailles. Det ter
sig emellertid för en opartisk åhörare, som
om han på inga villkor har råd att för egen
del slita av de trådar, som leda tillbaka till
de ryktbara försommardagarna år 1919.
Versailles är i själva verket Hitlers största
moraliska tillgång. Det utgör i minst lika hög grad
som Potsdam (Weimar kommer som bekant
knappast i fråga) den hörnsten, på vilken han
byggt upp sin förkunnelse och sin stat.
Det är lätt att utmynta de ovan citerade
teserna i den politiska propagandans tjänst.
Det är däremot mycket svårt att underkasta
dem en historisk-kritisk analys. Clark har gjort
ett försök. Och han tror sig kunna fastställa:
1. Att talet om "novemberförrädarna" och
deras nesliga svek är en legend, som skapats
i den politiska partikampens tjänst.
Stilleståndet av den 9 november 1918 var en
militär, icke en politisk kapitulation. Den tyska
armén var icke längre segerrik, den var
tvärtom slagen, och den ville icke slåss
längre. Det rådde i Tyskland vid denna
tidpunkt en utpräglat defaitistisk stämning.
Åttiofem procent av nationen ville ha fred. Den
såg fram mot freden. Den längtade efter att
få börja ett nytt liv under nya auspicier. "Det
var", säger Clark, "1918 vid underrättelsen
om stilleståndet mycket få, som blandade sina
tårar med Hitlers." Hela nationen, icke endast
vissa partier och än mindre några enstaka män
bär därför det moraliska ansvaret för
fredsfördragets undertecknande.
"Novemberförrädarna" voro ingalunda en samling skojare
och stråtrövare utan tyska män,, vilka
besjälades av en patriotism, som höjde dem över
personlig ärelystnad och blotta partihänsyn.
"Han tjänade icke det Tyskland", säger
exempelvis Clark om Ebert, "som är erstes, zweites
eller drittes Reich, utan det eviga Tyskland,
som är en stor nations högsta ideal."
2. Att talet om bolsjevikfaran är en ren
bluff, som på allvar släpptes lös efter den
30 januari 1933, då Hitler på obekväma och
osäkra villkor utnämndes till rikskansler. Det
finns, säger Clark, ingenting, som tyder på att
riket efter november 1918 någonsin på
allvar hotades från den yttersta vänsterns kant.
"Ingen av nationalsocialisterna trodde på den
röda faran", heter det på ett annat ställe, "hur
mycket de än trodde på myten därom."
3. Perioden mellan Vilhelm II :s fall och
Hitlers upphöjelse var icke genomgående den
dekadansens tid, den lidandets och förödmju-
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
