Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Ragnar Svanström: Den tyska republikens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVAN ST ROM
mentskommendör en gång i tiden brukade ta
sina subalterner i upptuktelse. Den
högintressanta, med kylig objektivitet gjorda
teckningen av von Schleicher, den intrigante
riks-värnsgeneralen och det bästa politiska huvudet
i Berlins salonger, vore värd en studie för sig.
Tyvärr har objektiviteten icke riktigt räckt
till, när författaren skridit till verket att
göra upp räkningen med Schleichers bittraste
fiende, Adolf Hitler. När denne första gången
träder in på scenen, ser Clark helt enkelt rött.
De inledande epiteten falla som ursinniga
piskrapp över offrets rygg. Och när han
skrivit av sig den värsta vreden och åter ser
klart, etsar han sitt porträtt med saltsyra. Den
ideellt liberale Clark ser helt enkelt Hitler
som den intellektuellt och moraliskt
mindervärdigaste av tidens politiska stråtrövare,
såsom "den moderna politikens störste gangster"
— ty "kärnan i Hitlers system liksom i
gangsterväsendet är ledarens herravälde" —,
såsom en andligen fullkomligt steril man,
komplett oförmögen att tänka en enda
självständig tanke men däremot i besittning av en
stor talang "att förvandla i andra hand
uppsnappade tankar till första klassens känslor".
Hitlers personlighet utgör alltid det stora
provet för det tredje rikets kritiker. Clark har
icke bestått detta prov. Vill man vara mycket
mild, kan man säga, att hans behandling av
Hitler är ogenerös. Riktigare vore nog att
uttrycka saken så, att den är medvetet orättvis.
Jag erinrar mig, hur under kampen i Saar
det kommunistiska partiet i ett industridistrikt
en gång anordnade en utställning, vilken
åsyftade att belysa tillståndet i tredje riket.
Där fanns på denna utställning en myckenhet
synnerligen intressant material, men
arrangörerna hade icke kunnat motstå frestelsen att
i ord och bild framställa Hitler huvudsakligen
såsom en intellektuell bracka och en
bloddrypande bödel. Detta ansågs av
omröstningskommissionen icke vara i överensstämmelse
med god och lämplig ton, varför utställningen
förbjöds. Faktum är, att Clarks bild av
Hitler kommer de saarländska
kommunisternas mycket nära.
De utsvävningar, som Clark gör sig skyldig
till, äro att beklaga icke minst därför att de
strängt taget äro alldeles överflödiga. Han
har skrivit sin bok för att visa upp att
republikens fall ingalunda var någon historisk
nödvändighet. Han har också tillräckligt starka
argument för sin tes för att göra bespottandet
av Hitler alldeles överflödigt. Jag tänker
därvidlag i främsta rummet på den undersökning
av högerpartiernas politik, som utgör ett av
bokens tänkvärdaste och starkaste avsnitt.
Clark spekulerar på ett ställe över den tyska
mentaliteten och fäller några inspirerade
omdömen om den roll, som begreppet
"nationell" spelat i Tyskland. Detta ord, säger han,
har i England egentligen aldrig haft annat än
en viss geografisk innebörd. I Tyskland
däremot ligger saken annorlunda till. Om en tysk
sammanslutning lägger sig till med epitetet
"nationell", sker det för att därmed antyda
en slags särställning, det är en vink om att
"dess medlemmar på något sätt äro bättre
tyskar än icke medlemmar".
"I detta adjektiv ligger ett generellt krav
på att vara i besittning av patriotiska
egenskaper, en bekännelse till ett ideal, en
trohetsförklaring till Luther, den store kurfursten,
Goethe, Fredrik den store, till Bismarck och
riket.. . Varje tysk förstår omedelbart, vad
det betyder, ehuru han sällan lyckas klargöra
det för en utlänning, lika litet som han kan
förklara, varför de stora demokratiska
partierna icke kunna använda det och varför
Hitlers omstörtningsparti gjort det... Då det
konservativa partiet kallade sig ’nationellt’,
då visste varenda tysk, att det ensamt var
arvtagaren till de gamla traditionerna."
Märk väl: Clark talar här ingalunda i någon
cynisk eller hånfull anda. Han är en alltför
god folkpsykolog, han är också en alltför stor
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
