Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 136 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Alf Ahlberg: Kristen självbesinning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom detta studium lärt sig att respektera,
ja, beundra den. — Vad vet den ärade läsaren
om svenska kyrkan i nuet? Troligen att den
består av en handfull gamla gummor, som
sitta och vagga med huvudet i stenkyrkornas
halvmörker; säkert i alla fall, att den inte
är någon faktor, som det minsta är att räkna
med. Läsaren anmodas då att ta del av några
enkla fakta, som Hildebrand framlägger å
sid. 233 ff. i sin bok. De äro en smula
besvärande för den bildade allmänheten, men det
skadade nog inte, om dess upplysningsiver
även omfattade sådana ting. — I själva verket
blir totalintrycket av "Kristna perspektiv" det,
att kristendomen just i nuet står — visserligen
kanske icke i det yttre och rent kvantitativt
men väl i det inre, kvalitativt — som en
djupare realitet, en starkare makt än
någonsin förr, som en självständig faktor, som
håller på att lösgöra sig ur den liberala
kulturoptimismens mjuka men kvävande
omfamning och åter träda fram som ett skandalön,
en paradox, en "styggelse för judarna och en
förargelse för grekerna", såsom dess verkliga
och innersta väsen alltid varit.

KARL-GUSTAF HILDEBRAND

Det som ger "Kristna perspektiv" dess vikt
och lödighet är nämligen givetvis inte det
myckna kunskapsstoff, som är anhopat i den.
Det kunde ju, om ock med betydligt större
möda, eventuellt letas fram ur tidskrifter och
uppslagsböcker. Det är det, att boken är
skriven med en dramatisk diktares intuition
för den verkliga innebörden av det oerhörda
drama, som makternas och väldigheternas
kamp i det stora världsmörkret utgör och för
den roll, som däri tillkommer kristendomen.
Författaren har stora perspektiv och han
förenar två egenskaper, som eljest åtminstone
i vår uppjagade tid inte äro så vanliga: ett
klart och besinningsfullt intellekt och en stark
och brinnande vilja. Han förstår
kristendomens motståndare kanske bättre än de oftast
förstå sig själva, och han förmår även att
skänka rättvisa åt deras motiv. Han
framhäver gång på gång det irrationella, det "som
bokstavligen är över och bortom allt förnuft"
hos kristendomen och söker icke genom några
intellektuella sofismer "bevisa" dess
överlägsenhet eller försona den med modernismens
kulturmakter. Det är detta, som gör hans
ställning på en gång så stark och så stolt (och
så absurd, skulle väl en gammaldags
upplysningsradikal förmodligen tillägga).

Djävulen beklagade sig en gång i en
intervju med Hjalmar Söderberg över tidernas
ondska och prästernas dekadans.

"De tyckas nuförtiden helt enkelt ha glömt
bort sin verkliga, egentliga funktion: att veta
Guds vilja och förkunna den för folket . . . de
vilja vara som annat folk, de äro ängsliga att
bli sedda över axeln av ’de bildade’. Det
kommer av feghet och människofruktan. . . . Att
vara en riktig tusan till präst: det var i forna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>