Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Alf Ahlberg: Kristen självbesinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTEN SJÄLVBESINNING
tider prästens ärelystnad. Och i dag? Att
ehuru präst, likväl vara en förståndig karl —
det är prästens ärelystnad i dag. Jag blir
vemodig, när jag tänker på det."
Detta var i den goda kulturoptimismens,
kulturförhävelsens glansdagar, då man
tolererade kristendomen, ja, omhuldade den, men
endast på villkor att den var en mycket
hygglig, mycket anständig, mycket kultiverad och
upplyst rörelse. Naturligtvis fick den inte
komma stickande med de gamla löjliga
dogmerna om synd och nåd och ställföreträdande
lidande och ännu mindre med djävul och
helvete. De sistnämnda hade man avskaffat
på ett möte i Folkets Hus i Stockholm, om
jag minns rätt på våren 1909. Jesus däremot
kunde man tolerera, ja, tycka om, men endast
under förutsättning att han gjordes så
anständig och salongsfähig, att han nära nog skulle
kunnat fungera som ordförande vid en
nedrustningskonferens. Det var vad Brandes
spefullt kallade "Renans lille elfenbens-Jesus"
eller åtminstone en gestalt, som hade
betydligt större likhet med Thorvaldsens harmlösa
skapelse i Vor Frue Kirke än med
Michel-angelos heros i Sixtina. Man kunde tänka sig
honom uttalande någon av de vackra
sentenserna i "Bergspredikan" (dock naturligtvis
utan att yrka på att de alltför strängt skulle
genomdrivas i livet), men svårligen ett ord
som detta: "I skolen icke mena att jag är
kommen för att sända frid på jorden. Jag
är icke kommen för att sända friden utan
svärdet." Och framför allt fick man icke tala
alltför högt om det skammens och kvalens
trä, som kallas korset. Vad hade det att skaffa
i det lyckliga, idylliska framtidsrike, som man
tack vare upplysning och kultur gick till
mötes? Nej — "ned med korset, upp med
majstången"!
Kristendomen fogade sig i stor utsträckning
in som ett blekt led i denna kulturoptimism,
anpassade sig, tolererades och omhuldades i
denna form. Den tidens teologer hörde i stor
utsträckning till dessa, om vilka Bertil
Malmberg säger att de "läsa tveksamt sina
huvudstycken så hövligt vädjande som om de trodde,
att evighetens hela makt berodde på dessa
tvivelsjukas lov och tycken". Man glömde
i 6tor utsträckning allvaret och de absoluta
kraven, glömde att kristendomen inte kan
alliera sig med vad slags urvattnad
framstegs-tro som helst utan att taga skada till sin själ.
Kristendomen löpte fara att dö samma död
som man tillskriver Voltaire: att bli kvävd
under rosor. Rosor, som redan voro
halv-vissna och berövade sina törnen! Den hade
i sanning skäl att behjärta de ord, som
solguden hos Heidenstam riktar till den
bedrö-vade skalden:
Det stora, det sköna, det visa
får icke vila alltför mjukt
och vakna trött med sinnet sjukt.
Då vill jag de trennes lott ej prisa.
Då slår jag omkull deras purpurtält.
Då jagar jag ut dem i natt och svält.
Då skola de vrida i gråt sina händer
och utan kungastol och länder
från portarna visas bort med förakt.
Det skall fostras hårt, som skall växa till makt...
I det centrala kapitlet "Positiv kristendom"
visar Hildebrand på ett skarpsinnigt och
övertygande sätt upp denna kristendomens inre
söndervittringsprocess i den borgerliga
kulturen, som slutligen blott lämnade kvar de
allmännaste och tommaste talesätten.
"Den borgerliga kulturens kris betyder ju
ett utsuddande av alla värden; till dem hör
också kristendomen. Den var från begynnelsen
en farlig och utmanande tro, som krävde
bekännarmod och föreföll världen vidunderlig
och dåraktig . . . Under människans och
förnuftets stora frihetsrörelse, de bundna
naturkrafternas, den bundna sanningens och de
mänskliga rättigheternas erövring, kom den
borgerliga förträffligheten — i och för sig
mycket aktningsvärd och långtifrån någonting
föraktligt — att bli människornas egentliga
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
