Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Bertil Malmberg: Stor norsk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stor norsk lyrik
ARNULF ØVERLAND: Hustavler. Dikte. H. Aschehoug. Oslo 1935.
Kanske kan det sägas, att den norska
lyriken till sitt ämnesval men framför allt till
sitt formspråk är sådan (eller ungefär sådan)
som den svenska skulle ha varit, om den
icke hade ägt sin gustaviansk-tegnérska
tradition utan anknutit direkt till stormaktstidens
robustare, mer folkligt omedelbara diktning.
Den svenska versens klassicistiska arv har för
ali tid givit den ett medvetet litterärt tycke,
okänt för den norska, och berövat den varje
prägel av "enfaldig" natursång, av sorglös
improvisation; därför har den ofta nog kunnat
förväxla värdighet med gravitetisk tomhet
eller (måhända ännu oftare) förkvävt
känslans ursprungliga äkthet genom opersonligt
dekorativa omskrivningar; men i sin bästa
gestalt, där åtbörd och innebörd betingat
varandra, har den förvisso varit vad den alltid
bemödat sig att vara: associationsrik, av en
ädel medvetenhet buren, orkestral kulturdikt.
Det är med väsentligen andra kvaliteter som
den norska lyriken verkat och verkar. Den
står närmare naturen än den svenska, den
älskar det direkta uttrycket och det osminkade
talet, och framträder den som tankedikt, har
den ingenting officiellt, ingenting av
festkantat, ingenting skridande, dröjande och
eftersinnande utan ter sig gärna som ett impulsivt
och slagfärdigt, av sekundens eggelse häftigt
vibrerande debattinlägg.
Det är denna folkliga karaktär som gör att
norska poeter lyckas så mycket bättre än
svenska, när det gäller patriotisk lyrik. Arnulf
Øverland ger i sin diktsamling "Hustavler"
ett belägg för den saken. En av de centrala
dikterna heter "Vort land"; det är ett
storartat poem (storartat i enkelhet), som på
ett oförglömligt vis i sex korta, osmyckade
strofer levandegör fosterlandets natur och det
norska folkets dubbeltydiga, både öppna och
slutna, av stängande fjällmassiv och fri
havshorisont betingade livsform. Här finnes intet
av fosterlandskärlek i givaktställning, känslan
är underbart löst och sann, flödande och
innerlig, den är varken beställd eller
kommenderad, den har frivillighetens hållning:
Hvor åpne havet velter
sin bølge, vild og svær,
og bryter over belter
med fald og flu og skjær,
har vore mødre uten gråt,
men tidt i uro ventet
en liten, svartbredd båt.
I stuerne ved vågen
sat søstre små og skrev
og tænkte på, at nogen
fik hemmelige brev.
Men dette skulde broren få,
han blev så længe borte
i bølgerne de blå.
De stille stjerner stiger
i luftens frosne vaeld
og våker over riker
av snæ och hvite fjeld.
Det er vort land, vort fædreland,
og det har altid tilhørt
den norske arbeidsmand.
Detta virilt sannfärdiga tonfall
kännetecknar diktsamlingen som helhet. Det kan bli
hårt och bittert; det kan skärpas till
sarkasm, mörkna till harm, stelna till förakt.
Men det blir aldrig onaturligt, det har
ingenting omänskligt, och vissa dikters aggressiva
accent bör förstås som uttryck för ett
paradoxalt tillspetsat medlidande. En värme av
melankoli går som bottenström också under
de frostiga orden, och den principiella
pessimismen kan ibland tolkas med en så hög,
konfessionslös fromhet, att man icke vet vad
som djupast griper hjärtat: den kosmiska
samkänslan eller ödslighetens vemod:
Om strid, om arbeid er dit kald,
om du skal gå till seir, til fald,
tilslut blir det det samme.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
