Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Sven Barthel: En god gärning - Sven Stolpe: I Assisi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gammal beckbyxa utan av en grammofon.
Med de gamla sjömännen skulle de gamla
visorna snart ha gått ur tiden. Det är faktiskt
en räddningsbragd som utförts.
Äran av bragden tillkommer kaptenen och
författaren Sigurd Sternvall, själv gammal
djupvattensjöman och väl känd genom några
utmärkta sjölivsskildringar. Han utsände för
några år sedan ett nödrop genom radion och
fick alla Skandinaviens upplagda sjömän att
vädra sina visböcker. Ur det inkomna
text-och musikmaterialet har han med klokt
omdöme och fin känsla verkställt detta rika
urval, försett visorna med vederbörliga
kommentarer och skrivit en klarläggande
inledning. Samlingen är ordnad något så när
kronologiskt men utan ali tröttande systematisering.
Det är .visor, ballader, berättande rimkväden,
gängspelslåtar och halartrallar, shanties och
ditties i behaglig omväxling och illustrerat
dels med unika fotografier, dels med
allehanda naivt "bokpynt", emblem och
ornament — allt ungefär som i sjömännens
handskrivna visböcker.
Det är en stor glädje att gnola sig fram
genom denna sångskatt, för att använda ett
gammalt pålitligt ord. En skatt är det
verkligen, en skatt av äkta och okonstlad poesi,
naiv livsvisdom, romantik och humor. Här
finns underbara små dikter som "Ack hör du,
unga sköna brud" och "Sjömans begravning",
roliga och härligt medryckande visor som
"Rosabella Fredolin" och "Bramråvisan",
fonetiskt och rytmiskt suggestiva arbetssånger
som "Nancy Lee" och "Ranzo, boys". En
säregen, intressant och långtifrån obetydlig
diktning, som äntligen får göra sig gällande i en
ordentlig samling. Här kan den som inte visste
det förr få klart för sig, att några av de
grannaste visor som överhuvudtaget finns, är
diktade av skandinaviska sjömän.
"Sång under segel" är predestinerad till att
bli ett klassiskt verk. Det är en bok, som
kommer att bli mycket tummad. Den borde inte
säljas häftad, utan bunden i slitstarkt band.
Sigurd Sternvall har gjort en god gärning.
Man hoppas han får tillfälle att fortsätta sitt
arbete. Det måste finnas material till minst
ännu en volym. Sven Barthel
I Assisi
ERNST NORLIND: Jag blev en eremit.
Religiösa självbekännelser. Bonniers. 4: 25.
Med spänning och rörelse läser man Ernst
Norlinds nya bok, säkert hans bästa. Norlind
äger redan ett betydande namn i vår
kulturkrets som författare, målare och sprudlande
rik personlighet. Redan i sin boks början gör
han emellertid upp kontot med sitt tidigare
liv. Man kan icke vara strängare mot sig själv:
"Jag diktade — men mina dikter äro glömda,
och intet är kvar. Jag har försökt att med
järnhårt arbete skapa mig en litterär värld,
men när jag var färdig med den yttre
formen, behövde man icke det, jag hade att säga.
—• Som målare hade jag en viss betydelse, så
snart jag återgav min födelseprovins i lyriska
ögonblick. Tiden vände sig bort från allt
lyriskt, och så upphörde intresset för min
konst. Jag slog om, försökte följa med tiden
och skaffa mig en annan färgteknik. Men jag
hade då kommit in i ett tidevarv, där jag var
handikappad. Varenda ung målare lyckades
bättre med det jag försökte." Det vore lätt
att uppvisa, att denna dom är för kategorisk;
mången i vår konstnärliga värld, som
presterat mindre av talang och äkta inspiration än
Norlind, kan ändå med en viss glädje se
tillbaka på sitt liv. Men man vill inte diskutera
med en man, som så obarmhärtigt dömer sig
själv. Norlind har råkat in i en kris, som han
icke gått utenom utan beslutsamt format till
en radikal uppgörelse med sig själv; krisen
har naturligt fått en religiös karaktär. Hans
situation motsvarar exakt den som Tegnér
tecknat i "Mjältsjukans" ohyggliga tredje
strof:
Vad vill mig verkligheten med sin döda.
sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
dess luftsprång, har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
lösskummande från ytan utav tingen.
I en intensiv längtan efter ro och samling
har Norlind flytt till Franciskus’ stad Assisi,
där han av vänliga bröder beretts det
kärleksfulla mottagande, som alltid kommer
protestanten att vekna av tacksamhet på katolsk
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
