Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
böckerna har emellertid ett inbördes
sammanhang och kompletterar i väsentliga stycken
varandra. De berättar båda om den unge
skandinaven Espen Arnakke, om hans
upplevelser till sjöss, om mordet på John
Wake-field i fiskebyn Misery Harbor på
Newfoundland, om Espen Arnakkes kamp med sig själv,
med sitt förflutna, med barndomstidens
förtryck och ungdomsårens besvikelser. I "En
flykting korsar sitt spår" ägnade sig
Sande-mose åt en häftigt sökande analys, ett
drömlikt irrande bland minnen i skrämmande
förstoring. "En sjöman går i land" är en i mera
vanlig stil genomförd berättelse; den är dock
ingalunda banal: det är en lidelsefull bok
med ett våldsamt temperament bakom, låt
vara underkastat en viss formell bundenhet.
När sjömannen Espen går i land sker det på
så sätt att han rymmer från hundlivet på
skonerten Rurik genom att hoppa i havet och
simma in mot kusten i nattmörkret. Med
denna desperata handling .återvinner Espen
sin illa tilltygadè självkänsla. Han lyckas
kravla sig i land och driver omkring en tid
bland de sorgliga fiskelägena. I hamnarnas
magasin arbetar även många kvinnor och nu
gäller det för Espen att hävda sig på det
området: han lider under barndomsbyns
ofrånkomliga manlighetskomplex. Och när den
brutalare och vanare John Wakefield tar
kvinnorna ifrån honom fordrar hans självkänsla
rivalens död. Han mördar John Wakefield och
förnimmer handlingen som en befrielse. Han
beger sig in i Kanada och hamnar bland
farmarna i Alberta. Han blir dräng till att börja
med, han har lärt sig att bluffa och kommer
snart långt på den vägen. Han vinner respekt;
det gäller bara att aldrig visa hur rädd man
själv är, så blir de andra rädda i stället. Det
halsstarriga skrytet blir hans genre: han lever
för att bluffa, förvåna, imponera. En tid är
han hos den danske farmaren Sten Eriksen,
som inte är bonde utair en studerad karl och
därför aldrig blir riktigt erkänd av de andra,
fast ingen kan förneka att han har både
nävar och huvud som duger för Kanada. Det
skvallras flitigt om hans vackra fru, karlarna
irrar omkring där fulla av begär till henne.
Espen också, fast han inte vill visa det. Och
så måste han hävda sig genom dramatiskt
krångliga historier med andra kvinnor. Han
börjar med en egen farm, bygger själv sitt hus
och sår lin på fälten för att bluffa, linet anses
inte växa där i trakten. Men veteskörden blir
så väldig att den ruinerar farmarna, under det
Espens lin slår väl ut och ger god förtjänst.
Han har en ung flicka som brukar komma på
besök; förut när han arbetat hos hennes far
har hon brukat komma och ligga bredvid
honom när åskan skrämt henne om nätterna.
Nu är det han som är rädd och behöver henne,
rädd för ensamheten om natten då han ser
John Wakefield gunga i bränningen vid
Newfoundland och komma kravlande över
klipporna, rinnande av vatten och omslingrad av
sjögräs. Det är det förflutna som alltid går
igen, det begravda som uppstår på nytt; varje
handling föder andra handlingar i en ändlös
kedja, den ena motiveringen kräver den andra.
Och så kommer Espen Arnakke att leda allt
tillbaka till barndomen hemma i Jante,
förtrycket i småstaden. När berättelsen är slut
har Sandemose nått fram till den konsekventa
utgångspunkten för den senare boken, "En
flykting korsar sitt spår".
Det är en rik och mångsidig berättelse
Sandemose framlagt. Den rör sig på två plan:
en yttre skildring från farmarlivet i Kanada,
drastiskt märgfull och brutalt påtaglig, och
ett inre förlopp av känslofixering och
psykologisk analys. I båda fallen framstår
Sandemose redan här som en egenartad författare
med ett sätt att tänka och skriva som bär
prägeln av personlig nödvändighet. Det finns
utan tvivel drag av affektation hos honom,
men man avfärdar honom inte, det ligger
något bakom som är av djupt mänsklig vikt,
ett i grunden allvarligt, för att inte säga
ångestfullt penetrerande av känslolivets dunkla
värld. Hans uttrycksförmåga är därtill
betydande, hans fantasi spänner över vitt skilda
områden och i vissa partier är redan hans stil
utan motstycke i norsk litteratur sedan den
unge Hamsuns dagar. Artur Lundkvist
Orientexpressen
A. den DOOLARD: Orientexpressen.
Översättning av David Belin. Tiden. 5: 75.
" ’Orientexpressen’ är ingen historisk roman,
även om historien om de makedoniska komi-
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
