Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
denna bok naturligtvis i många punkter inte
kan sägas vila på egna primärforskningar,
fylles den dock av nya och friska
synpunkter, framförda med sin författares sobra
stil och klokt avvägda omdömen. Med lätt
hand snuddar Edén vid ett av vår
riksdagshistorias mest debatterade problem, det som
rör själva begreppet riksdag och om
Engelbrekts riksmöte i Arboga med full rätt kan
kallas vår första riksdag: "Det finns ej
tillräcklig anledning att frånkänna dagen i
Arboga i januari 1435 dess värdighet som
Sveriges första riksdag."
Av alldeles särskilt stort intresse synes
emellertid vara det avsnitt av Edéns framställning
som berör de sista årtiondenas svenska
riksdagshistoria. Här kan ju också författaren
tala som en av dem som själva varit med och
skapat historia. Med styrka framhåller Edén,
hur det var den norska demokratien, som
påskyndade lösningen av vår rösträttsfråga.
Samma tacksamhetsskuld till Norge ha vi
beträffande tillkomsten av vår första
parlamentariska ministär. Då Christian Lundeberg
under trycket av unionskrisen 1905 bildade
sin ministär, blev den "en koalitionsministär
på utpräglad parlamentarisk grund".
På en punkt blir måhända läsaren av Nils
Edéns utmärkta arbete en aning besviken. Den
som måhända väntat sig några nyheter och
interiörer från ministärbildandet 1917 blir
otillfredsställd. Det faller ju också i grunden
utanför ett arbete som detta att meddela
författarens egna hågkomster från en kritisk tid
i vårt lands historia. Edén betonar dock, att
författningsfrågans snabba avgörande 1919
berodde på att "omstörtningen ute på
kontinenten i Sverige utlöste en utomordentlig
rörelse, vari även mer eller mindre
revolutionära tendenser inmängde sig, och de
svävande författningsfrågorna blevo
brännpunkter för upphetsningen". Några sensationella
avslöjanden från märkesåren 1918—20
innehåller sålunda Edéns arbete knappast. I den
stora riksdagshistoriska litteraturen kommer
emellertid otvivelaktigt detta arbete att länge
hävda en framskjuten ställning. Inte minst i
historiska och statsvetenskapliga studiecirklar
borde det få sin givna plats. Bo Enander
Dödens banemän
HOWARD W. HAGGARD: Läkaren i
mänsklighetens historia. Översättning av Arne
Tallberg. Natur och Kultur. 9: —.
PAUL de KRUIF: Dödens banemän.
Översättning av Ann-Mari Grönvik.
Natur och Kultur. 7:—.
Två själsegenskaper göra människan till
människa: vetgirighet och medkänsla. Om vad
dessa båda egenskaper tillsammans kunna
åstadkomma handla de här nämnda böckerna.
Ty detta ger ju läkarvetenskapen dess
särställning: att den inte är renodlad forskning utan
en produkt av samverkan mellan de båda
främsta mänsklighetsformade faktorerna.
Haggards och de Kruifs böcker handla
bägge om läkarkonstens — eller
läkarvetenskapens, vilket man helst vill — historia; den
första i form av en översikt som omspänner
hela ämnet, från medicinmännens magi till
nutidens senaste vetenskapliga resultat, den
sista i form av enskilda personskildringar, ett
knippe snabba biografier över sentida heroer
i den eviga striden mot sjukdom och död.
Haggards bok kan kort och gott betecknas
som en allmän världshistoria, sedd ur
läkarkonstens specialsynvinkel. Trots alla
glädjande reformtendenser är ju alltjämt den
mesta historieundervisningen i alltför
överväldigande ensidig grad historia sedd ur militär
och utrikespolitisk specialsynvinkel.
Historieböcker av den typ som Haggards ha därför
en oerhörd uppgift. Det är synnerligen
fascinerande att se de vanliga historiska
primärgestalterna skymta fram i en statist- eller
tredjeplansroll, à la kammarjungfrun som
kommer in med det viktiga brevet; att se de
vanliga ödesavgörande skrällhändelserna som
i sig triviala bagateller, i stil med den
nedramlade tavlan eller det försenade tåget.
I stort sett fyller Haggards bok förträffligt
sin uppgift som en populärt hållen,
medicinsk världshistoria. Professor Robin Fåhræus
betygar i sitt förord att den har ofantligt
mycket att ge även den medicinske
fackmannen — vetenskapens historia är väl för övrigt
inom alla vetenskapsgrenar ett i hög grad
försummat kapitel. Likväl är den ytterst lättläst
för lekmän, ofta direkt fängslande; författa-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
