Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sjuttonhundratalet berörde en jämförelsevis
obetydlig del av vårt land. Endast fem—tio
procent av folket fick sin näring av industri
och bergsbruk. Lantbruket tog mäst’rparten
av vad som återstod, och det var också på
landsbygden, som tidens stora sociala fråga
hörde hemma. Men därmed förs vi utanför
problemet arbetare—borgare.
Trots alla de invändningar man vill göra
framstår Axel Strindbergs arbete som verkligt
nyskapande, främst i avseende på sin metod.
Det är ett första bidrag till en den svenska
litteraturvetenskapens sociologi.
Åke Thulstrup
Konstböcker
GREGOR PAULSSON: Otte Sköld.
HILDING LINNQVIST: Axel Nilsson.
Bonniers konstböcker. Per volym 2: 25.
Serien Bonniers konstböcker firar sitt
tio-volymsjubileum genom att utbyta offsettrycket
mot boktryck. Förändringen är ytterst
välgörande. Det är givetvis alltid ofullkomligt
att reproducera en målning i svart, men vill
man göra valörerna något så när rättvisa är
det mjuka boktrycket den enda framkomliga
vägen. Båda de föreliggande volymerna
förtjäna ur trycksynpunkt ett vida högre betyg
än de tidigare offsetvolymerna, och herrar
Sköld och Axel Nilsson äro att lyckönska till
att de inte tidigare kommit i åtanke. Detta får
inte uppfattas som ett fördömande av seriens
föregående nummer. Man får inte begära för
mycket av en ymnigt illustrerad konstbok för
2: 25, och Bonniers konstböcker hävda väl
sin ställning vid jämförelser med liknande
utländska serier. Det är ett mycket
betydelsefullt katalogiseringsarbete av nutida svensk
konst, som här utförts, och resultatet förtjänar
att uppmärksammas av den konstintresserade
publiken, vilken glädjande nog för var dag
sväller i omfattning. Man får hoppas, att
serien röner den uppmuntran, som kräves för
att den skall kunna realisera sitt program att
presentera samtliga förgrundsfigurer i vårt
yngre måleri. Redaktionskommittén har
kanske hittills litet väl ensidigt tillgodosett en viss
konstnärsklicks intressen, och det kräves åt-
skilliga volymer till, innan serien kan sägas
ge en om icke fullständig så dock balanserad
bild av svenskt konstliv av i dag.
Otte Sköld, själv medlem av
redaktionskommittén, har valt Gregor Paulsson till sin
krönikör. Denne inträngande konstteoretiker har
här på ett lyckligt sätt anpassat sin
framställning efter kraven på popularisering. Om man
bortser från hans både stilistiskt och estetiskt
olyckliga tolkning av den stora och starkt
stämningsmättade målningen "Guds nåd är
var morgon ny", är texten klart disponerad
och lätt tillgänglig. Paulsson inriktar sig
framför allt på att klarlägga det inre
sammanhanget i Skölds vid hastigt påseende
förbryllande och linjelösa utveckling. Han söker
visa upp, att Sköld vid sitt apterande av de
internationella modestilarna från kubism och
surrealism över detalj kär ny saklighet till sin
nuvarande strävan efter färgstark och
förenklad monumentalitet ingalunda varit blott
en briljant konjunkturryttare utan en
allvarligt sj älvrannsakande konstnär, som med
bibehållande av sin personlighet begagnat olika
metoder att utforska verkligheten och först
nu står rustad att i en självständig stil ge sitt
egnaste.
it
Tidsstilens svängningar förnimmas även i
Axel Nilssons produktion men icke på långt
när så häftigt. Man är beträffande honom
övertygad om en sällsynt stark
målarperson-lighet, säkerligen också en av de konstnärligt
mest begåvade i hela vårt tjugu- och
trettiotalsmåleri. Han har aldrig, i motsats till de
flesta av sina kamrater, förförts till
modernistiska koketterier — även under sin tidiga
naivistiska period undgick han att hamna i
det uttänkta, i falsk mystik eller smålarvig
lustighet. Det finns något osökt och
ofrånkomligt i hans sätt att angripa motivet, som
hör samman med den äkta genialiteten. Den
bild målarkamraten Hilding Linnqvist ger av
människan Axel Nilsson bekräftar detta
intryck: en tillbakadragen, egensinnig,
utomordentligt hängiven och flitig målare.
Linn-qvists textinledning är troligtvis den
ypperligaste hittills i serien. Den bevisar, att en
god konstnär förblir det även när han väljer
ordet till sitt uttrycksmedel. Den är så bra,
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
