Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
även om Hedda Klinckowströms liv i
verkligheten inte förlöpte alldeles så som
friherrinnan Adelswärd antagit får man nog
anse, att hon likväl uppfattat det så, att inte
ens föremålet självt skulle haft hjärta till
några omfattande invändningar.
Nils Bohman
Jorden runt
HÅKAN MÖRNE: Vackra, vilda Balkan!
Natur och Kultur. 7:—.
R. ANDERSÉN-BARNHOLDT: Förlorat
paradis. Bonniers. 7: 50.
HUGO ADOLF BERNATZIK: Resa i
Söderhavet. Natur och Kultur. 7: 50.
ATTILIO GATTI: Trummor i natten. Natur
och Kultur. 6: 75.
ARVID HÖIJER—GEORG af FORSELLES:
Guld och gröna skogar. Hökerbergs. 7: 50.
GABRIELLE RINGERTZ: Cyrnos.
Hökerbergs. 8: 50.
KARL GUNNARSON: Som dräng i Finland.
Hökerbergs. 6: 75.
J. A. BODÉN: 1 gråbenens spår till ishav och
högfjäll. Bonniers. 7: 50.
Håkan Mörne är av naturen resenär och till
yrket reseskildrare. Jag hoppas hans böcker
har stor publik, det vore tråkigt annars. Han
är en av de bästa på området.
Resandet, rörligheten, är förmodligen ett
livsvillkor för honom. Det är hans sätt att
hålla sig ung till kropp och själ, mottaglig,
bildbar, det vill med ett ord säga levande.
Och antagligen skriver han väl för att kunna
resa. Men säkert inte bara därför. Han skulle
inte skriva som han gör, om han inte gjorde
det av drift och med glädje. Berättarförmågan
har han medfödd, och sin stil har han så
småningom drivit upp till stor smidighet och
skärpa. Han kan berätta om ungefär vilken
som helst, ur äventyrssynpunkt aldrig så
obetydlig, upplevelse. Intresserar den bara honom,
så intresserar den också läsaren. Han har den
intelligente iakttagarens klarseende blick och
den tränade artistens förmåga av sovring och
karakterisering. Han reser och skriver utan
åthävor, har ingen respekt för så kallade även-
tyr. Han reser därför att han är en resenär,
och därför att han vill veta hur det ser ut
på jorden och hur människorna lever under
olika luftstreck. Han är den raka — och
välgörande — motsatsen till hysteriska
sensationsjägare av typen Richard Halliburton. Det
skulle förvåna mig om Mörne hade någon
längtan efter att stå på huvudet på toppen av
Eiffeltornet eller att rida baklänges på en
noshörning över Himalaja. Att inte Halliburton
har gjort det än är bara förbiseende, han gör
det säkert nästa gång.
"Vackra, vilda Balkan!" är Mörnes bästa
bok hittills. Den skildrar fortsättningen av
den resa, som började med seglatsen från
Helsingfors till Rom. Här gäller det sydvästra
Balkan — ön Korfu, Grekland under sista
revolutionen, munkrepubliken Atos, Albanien,
Makedonien. Seglatser och vandringar i sköna
och ganska okända trakter. Man har nöje av
boken alltigenom och får sitt vetande utökat
i behaglig form. Utmärkta och välbehövliga
är särskilt skildringarna av umgänget med
Albaniens natur och folk. En speciell glädje
har man också av kapitlet om munkrepubliken
Atos, som tycks ha sett sina bästa dagar.
Fräscha upplevelser, skickligt berättade,
nöje och kunskap — god reselitteratur. Men
bilderna är illa reproducerade, om det sen
beror på trycket eller papperet. Och karta
saknas.
«
Barnholdt är en ung svensk som
tillsammans med sin fru bott två år på Tahiti.
Han for ut för att uppleva
söderhavsparadiset. Han återvände med känslan av att lämna
snarare ett helvete än ett paradis bakom sig.
Att Tahiti — och de flesta andra
söderhavsöar — för bra länge sedan mist sin
jungfruliga oskuld, har man ju så att säga misstänkt.
Men att bilda sig en något så när klar
uppfattning om de verkliga förhållandena där
borta är mycket svårt. Den flödande
söderhavslitteraturen är en sån hopplös blandning
av skönmålning och svartmålning, den är så
fattig på övertygande dokument. Den väldiga
skaran av reseskildrare må vara hur brokig
som helst, en egenskap tycks vara gemensam
för alla — oförmågan att skaka av sig
förutfattade meningar, att se objektivt. Undantagen
är välgörande, men alltför få. Ett svenskt
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
