Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Anna Lenah Elgström: Svart parnass. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Home" äro ju alla lånade helt och hållet från
det färgade folkelementet i Södern, vars
"tolk" han kallades. En svart tolk fick detta
element emellertid snart i den ovannämnde
James Bland; den sång, "Carry Me Back to
Old Virginny", vilken i det negerhatande
Södern ofta användes som folksång, har ju
negern Bland till författare!
Det var efter det Fisk Jubileesingers och
andra sådana universitetskörer och turnéer
först gjort negermusiken populär
huvudsakligast teatern och varietén, som förde fram de
svartas sång- och dansrytmer till den vita
världen. Ända till år 1900, då rashatet
plötsligt stängde Broadway för dem, dominerades
teatern i New York och därmed i hela
landet av de svarta musikanterna och
kompositörerna, dansarna och visskaparna,
Williams och Walker, Cole och Johnson med
flera duettister och humorister. Ty ännu togo
de vita icke den färgade på allvar. Man kunde
lyssna med sentimentalt medlidande, ynkande
honom för hans lidande under slavtiden, till
de körer, som sjöngo hans andliga sånger, men
annars var han uteslutande en komisk figur,
en människoliknande apa, vars konster bara
lockade till skratt. Att negern i själva verket,
som en av de färgades främsta moderna
författare, James Weldon Johnson, anmärker i sin
skildring av det svarta New Yorks insatser på
detta område: "Black Manhattan", "var
nationens främsta sångmästare", att han med
spirituals och blues redan vid adertonhundratalets
slut skapat fram en amerikansk musik och
poesi av absolut egenart, hade alltjämt icke
gått upp för en nation, som ännu var böjd för
att underskatta allt inhemskt, även då det kom
från vita källor. Det var först år 1912, då
från Södern "the blues" trängde fram till New
York genom William C. Handy, "the Father
of the Blues", vilken som ledare för en orkester
i Memphis först introducerade de berömda
"Memphis" och "St. Louis Blues", som man
bland amerikanerna — engelsmännen hade
i detta stycke varit före — begynte förstå att
den brygd man förut smakat varit utspädd:
här var den äkta varan!
Av dessa första klassiska blues är särskilt
den sistnämnda betydelsefull för hela den
kommande strömmen av blues med sina
fascinerande djärva bilder, sin skälmska och
drastiska ordprakt[1]:
I hate to see de ev’nin’sun go down,
Hate to see de ev’nin’sun go down,
Because me baby, he done lef de town.
You ought to see dat stove-pipe of mine
Like he owns de Dimon Joseph Line.
He’d make a crosseyed ole man go stone blind.
Blacker than midnight, teeth lak flags of truce,
Blackest man in de whole of St. Louis!
Blacker de berry, sweeter de juice...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
