Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1936
- Anna Lenah Elgström: Svart parnass. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Waterboy", vilken europeisk publik lärt sig älska
i Paul Robesons förmedling, äro påhittade och
sjungna av de förbrytargäng, vilka i kedjor
än i dag göra vägarbeten på de amerikanska
landsvägarna. I den liksom i de flesta andra
sånger av detta slag äro takten och rytmen
huvudsaken, orden äro mestadels en ramsa
påminnande om de sånger våra sjömän sjunga
vid vindspelet. Gänget har alltid en sångledare,
som tar upp sången, vari männen sedan på
givna men mycket nyckfullt givna platser falla
in, medan de svänga sina verktyg i takt som
i en balett. Muskelspelet över böjda och åter
rätade ryggar, höjda och åter sänkta verktyg
har trätt i stället för tåspetsdansen och de
flygande rörelserna, men intrycket är samma
känsla av tyngdens övervinnande, av den
gömda dansen även i det allra hårdaste arbete:
Dis is de hammer, killed John Henry,
Killed him dead, killed him dead.
Busted de brain all out of my pardner,
In his head, yes, in his head.
eller den helt annorlunda men lika
medryckande rytmen i en av de mera bekanta
leveesångerna:
Where wuz Your sweet Mamma
When de boat went down?
On de deck, babe,
Hollering, Alabama-bound.
*
Den gåta som skrattar mot oss med vita
tänder och yppiga, röda läppar ur alla svarta
ansikten: Hur det kommer sig, att även de
djupast sorgsna motiv i den amerikanske
negerns dikt bäres fram till oss på jazzande
fötter i en rytmisk takt, tvingande oss att
gnola med, dansa med i sorg- eller
glädjedansen, möter oss ständigt i dessa blues med
en fascinerande kraft, såsom till exempel i
nedanstående rader från "Runnin’ Wild", där
själva jazzens anda av orgiastisk
självuppgivelse tyckes flämta mot oss:
Runnin’ wild, lost control,
Runnin’ wild, mighty bold
Feeling gay and reckless too
Always goin’, I don’t know where.
Always showin’ that I don’t care.
Don’t love nobody, it ain’t worth while
All alone, runnin’ wild.
Var än lösningen av den gåta finnes som
kan förklara negerns rytmiska begåvning:
i hans benbyggnad och muskler eller i
skillnaden mellan det afrikanska temperamentets
reaktion och vår egen reaktion för en
västerländsk omgivning, så förblir hans
överlägsenhet inom jazzmusiken ett faktum. Men jazzen
är ju det enda egenartade och originella
bidrag som Amerika givit till världens musik.
Om också vita amerikanare utvecklat den,
är dess grundform negroid, och det är
aframerikanerna, som med sina
jazzinstrument — instrument, som helt djärvt leta
sig fram till hittills okända tongångar och
effekter — ensamt ha förtjänsten av att nya
vidder öppnat sig för musiken på detta fält.
Även på europeisk tonkonst har ju
jazzrytmerna begynt utöva ett stort inflytande,
medan allt eller nästan allt av värde i den
amerikanska musiken härrör från dess
elektrifierande abandon. Särskilt efter världskriget,
då dansflugan flög över klotet, stegrades dess
inflytande mäktigt, drivande med sig som löv
för sin heta vind en hel värld av män och
kvinnor.
Endast i dess virvlar kunde de vita efter
världskriget få glömska från sina minnen,
utlösning för sin översiggivna
syndaflodsstämning — en utlösning, som var aktiv
och dynamisk, en glömska och frid, sådan
blott utmattning efter vilda orgier för med
sig. Det är endast jazzen, som kunnat ge
efterkrigsvärlden detta elektrifierande, utmattande,
glömskegivande något, vilket en gång de fattiga
svarta slavarna sökte då de dansade sig bort
från sin levnads elände till en regnbågsvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0192.html
