Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1936
- Anna Lenah Elgström: Svart parnass. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av vanvettig, trotsig glädje trots allt. — "Got
the blues, an’ too dam’ mean to cry..." Det
ligger något djupt ironiskt i att det var de
färgade som omsider skulle räcka detta opiat
till de vita överherrarna.
*
Det nya medvetandet om värdet av
Amerikas egen karakteristiska nationella mentalitet
och folkkonst, som efter världskriget begynte
dagas i U. S. A., förde också med sig ett
erkännande, snålt på sina håll men desto mera
häpet entusiastiskt på andra, av de färgades
dikteriska och musikaliska insats. Man förstod
helt plötsligt, att medan Amerika ännu i sin
egen fria vita litteratur slaviskt följt
moderlandets mönster hade dessa ofria parior redan
från slavtiden lagt grunden till nationell
litteratur och musik — mera amerikansk än
någon av dess egna, av sitt koloniala
mindervärdighetsmedvetande hämmade vita poeter
och musiker förmått!
Och dock var denna amerikanska dikt och
musik samtidigt afrikansk. Från de sånger av
vilka konserttribuner och salonger genljödo
gick raka vägen tillbaka till tom-toms i den
afrikanska djungeln. Just denna släktskap i
formen bevisar dock bäst vilka stora
förändringar och anpassningar dessa nyblivna
frigivna, dessa "okultiverade vildar" varit
mäktiga, då de, utan att släppa sin egenart, det
vitalt smittande, oroande, primitivt
revolutionära som oemotståndligt ryckte alla vita
med sig, dock kunde förena det med ett djupt
själsligt, ett tragiskt socialt innehåll, vilket
i verkligheten gjorde deras konstlösa dikt till
en krönika över deras mer än trehundraåriga
amerikanska historia.
Naturligtvis begynte i och med inväxandet,
som betingades av och medförde mera
uppfostran och bildning, en fara dyka upp för
att det rasegentliga skulle utplånas. Med skäl
ropar också en av de färgades moderna
unga diktare, Countee Cullen, till de vita
i sin diktbok "Color": "Drick medan mitt
blod ännu med purpur färgar vinet." Drick
medan allt det länge uppdämda och
förkvävda i rasandan, vilken endast i sång
kunde lätta sina kval, ännu bubblar upp ur
urkällan — innan rasens blodiga, mörka och
stjärnlysta minnen från de långa, tysta
århundradena blekna!
Men om denna fara äro ju i dessa dagar
så många av de svartas främsta talesmän
medvetna, att den torde vara ringa — möjligen
är faran för avsiktlighet och tendens större
just genom själva oron! Men ännu har för
kort tid gått; ännu känner man den djupa
urkraftens svarta brygd jäsa och sucka på
botten av de färgades moderna poesi — ännu
är det tid att fånga den djupa tjusning den
unge negerskalden Jean Toomer besjunger i
sin "Song of the Son":
In time for though the sun is setting on
A song-lit race of slaves it has not set;
Though late, o, soil, it is not too late yet
To catch thy plantive soul, leaving, soon gone
Leaving, to catch thy plantive soul, soon gone.
O, Negroe slaves, dark, purpleripened plums,
Squeezed and bursting in the pine-wood air,
Passing before they stripped the old tree bare
One plum was saved for me, one seed becomes:
An everlasting song, a singing tree
Caroling softly souls of slavery
What they were and what they are to me,
Caroling softly souls of slavery...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0193.html
