Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. TRAVEN
Cipriano så småningom in. För ögonblicket
hade han ingenting att göra, då han ju inte
kunde hjälpa solen att torka kläderna.
Han vaknade vid att han i drömmen blev
tydligt medveten om förhållandet mellan man
och kvinna, utan att det denna gång hade
något att göra med senor pastorn och senora
Elodia, på vilka Cipriano under de sista
faserna av sin dröm inte alis tänkt. Men
egentligen väcktes han nog av ett slagsmål
mellan tre hundar, som kivades inne i kyrkan
om några tortillas, som Cipriano lämnat kvar
då han åt middag.
Cipriano hade, emedan han ju endast hade
gått fram till kyrkdörren för att tända en
cigarrett, lämnat den bortre kyrkdörren
öppen. Och genom den hade hundarna slunkit
in i kyrkan.
När Cipriano ännu ganska sömndrucken
trädde in i kyrkan störtade hundarna ut.
Efter några sekunder hade Cipriano vänjt
sig vid dunklet inne i kyrkan, och då han nu
kom fram till Mariabilden greps han av
fruktansvärd skräck. Han måste se efter flera
gånger, innan han vågade tro sina ögon.
Hundarna hade, medan de tumlade kring,
stött Mariabilden i elden, där den nu låg lika
hjälplös och oskyddad som en vanlig träbit
brukar göra, när den kastas i elden.
Hundar förstår ju inte bättre, och man
ska inte anklaga dem för det. Men Cipriano
förstod med detsamma att hundarna skickats
av Satan för att ställa till med denna olycka.
Han lyfte upp madonnan ur skärselden
med ett raskt grepp — och denna gång gick
inte ett enda Ave över hans läppar.
Madonnan höll vänstra handen pressad mot
hjärtat, från vilket guldbronserade strålar
gick ut åt alla håll. Högra handen lyfte hon
välsignande i jämnhöjd med munnen.
Hand-flatan höll hon riktad uppåt och inte, som
det annars är brukligt med välsignande
händer, mot den bedjande.
Denna hand var fullständigt förkolnad,
men den hade likväl bibehållit sin form. Även
den högra sidan hade börjat förkolas.
Cipriano släckte de kolnande ställena med
kaffet som blivit över; och när det inte räckte
glömde han sig till den grad att han släckte
de övriga kolnande ställena med spott. Att
det kunde ligga ett stänk av bristande respekt
i denna handling, kom Cipriano aldrig ett
ögonblick att tänka på. Gentemot den bistra
verkligheten blev han trots ali kristlig
uppfostran genast åter en hednisk indian. Inte
endast i sådana fall som detta.
Men en riktig äkta indiansk hedning blev
han först i det ögonblick, då han började
överlägga om vad han nu skulle ta sig till.
Han glömde alldeles att han i handen höll
en madonna, vilken skulle äras och dyrkas
som om hon vore den verkliga levande
madonnan i egen hög person.
Först skyndade han sig att stänga
kyrkporten, så att ingen kunde komma in och bli
vittne till förödelsen. Han visste att det inte
gavs någon ursäkt för detta slarv. Om han
även kunde ursäkta sig med att hundarna
varit det ondas verktyg, så hade han likväl
genom en lång rad vårdslösheter jämnal
vägen för det onda.
Denna olyckshändelse skulle bli orsaken
till att han förlorade sin förtroendepost.
Detta skulle han kanske kunna övervinna, ty
ämbetet medförde inte så stora inkomster.
Fem eller tio centavos vid ett dop, tjugufem
centavos vid ett finare bröllop, vid ett mindre
betydande bröllop antingen ingenting eller
fem eller till och med två centavos. Också
sådant hände. Och begravningarna var det
bäst att tala tyst om. Byn ägde inte en enda
välbärgad invånare. Och att senor pastorn
här hade ett fett pastorat kunde man inte
heller säga. Han var en ganska tung börda
för den fattiga församlingen; och hade folket
inte hyst den säkra övertygelsen att de en
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
