- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
195

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN UPPFÅNGADE BLIXTEN

gång i himmelen skulle bli rikligen belönade
och att pastorn behövdes för att bedja fram
regn och solsken, välsigna fåren och getterna
till fruktsamhet, så hade de överhuvudtaget
inte förmått underhålla honom. Vid
sjukdomstillfällen anlitades han. knappast. När
det gällde sådana saker, var det säkrare att
hålla sig till de egna medicinmännen och
medicinkvinnorna.

Det var därför inte ämbetet med
tillhörande inkomster soiri bekymrade Cipriano.
Skälet var ett annat och nästan uteslutande
det: han ville inte förlora sin aktade
ställning i församlingen. Han kunde inte längre,
om denna händelse blev bekant, vara mannen
som stod närmast pastorn, han fick inte mer
som den ende jämte pastorn vårda det allra
heligaste, han fick inte mer under pastorns
frånvaro leda sången vid andaktsstunderna,
han fick inte mer framför ögonen på hela
församlingen gå omkring och tända ljusen, inte
räcka pastorn tvättfatet och handduken, hålla
fram mässboken åt honom, inte hjälpa honom
av och på med mässkruden.

Ingen skulle mer be honom om råd, och på
hans namnsdagar skulle det inte komma några
hönor och tuppar och hela året igenom skulle
alla de små uppmärksamheterna försvinna:
ett glas tequila på ett ställe och en kurbits
kokad i vildhonung på ett annat. Livet skulle
inte längre vara värt att leva.

Han hade under de trettio åren så blivit
ett med kyrkan och tjänsten i kyrkan att
ingen församlingsmedlem kunde föreställa sig
kyrkan utan honom; ty den nuvarande
generationen var född och hade blivit uppfostrad i
tron på oersättligheten av hans person.
Kanske att, om han nu bett en innerlig bön,
madonnans hand åter växt ut. Men så långt
sträckte sig i alla fall inte Ciprianos tro. Han
var alltför mycket indian för att inte veta att
dött trä under inga omständigheter kan växa,
även om man ber aldrig så många Ave’n.

Så kom han slutligen på den enda idé, till
vilken en indian i en så förtvivlad
belägenhet kan ta sin tillflykt. Han skulle helt enkelt
såga av madonnans förkolnade hand, yxa till
en ny hand och limma fast den vid
armstumpen. Han skulle därefter måla den
vackert, och när jungfrun sedan åter stod
uppställd vid altaret, skulle ingen kunna se
några spår efter olyckshändelsen.

Nu skulle visserligen snidandet av handen
ta en dag i anspråk. Under den tiden måste
madonnan stå på sin gamla plats, emedan de
församlingsmedlemmar, som kom för att be
i kyrkan, genast skulle sakna madonnan och
emedan en bön utan madonnan över altaret
skulle vara alldeles resultatlös.- Indianerna
måste ha den person framför ögonen till
vilken de ber, annars kan de inte koncentrera
sig på sina böner utan tänker i stället på sin
majs och sina får och sina getter. Och
därigenom befordras endast hedendomen.

Cipriano klädde alltså åter på madonnan.
När detta var gjort, ställde han upp henne
på hennes gamla plats över altaret. Han
ordnade ljusen, så att man i den svaga dagern
i kyrkan inte så lätt skulle kunna se den
förbrända handen; det skulle endast vara
möjligt, om man stod tätt intill altaret. Dessutom
draperade han en flik av hennes dräkt, så att
handen delvis betäcktes; och emedan dräkten
var mörkblå, märktes inte skadan så lätt.
Innan pastorn kom tillbaka, skulle den nya
handen vara fastlimmad. Fastän Cipriano väl
visste att han därmed begick en synd så
föresatte han sig att inte bikta sin syndiga
vårdslöshet för pastorn. Han skulle helt enkelt
glömma hela saken, och det som man inte
kommer ihåg behöver man ju inte bikta.
Varken här eller någon annanstans. Skulle en
indian överhuvudtaget bikta allt han gjort,
så skulle inte ens den allra välvilligaste pastor
kunna ge honom absolution, och till och med
Vår Heire skulle tveka länge om han skulle

195

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free