Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UPPFÅNGADE BLIXTEN
medan hon bad till törnekronan. Det är alltså
bättre att röka en cigarrett och ställa sig
i dörröppningen och beskåda ovädrets
storslagna skönhet.
Och medan han iakttar ett ställe på
himlen, där det börjar klarna och där stjärnorna
redan gnistrar, brakar ett väldigt åskslag över
honom, som skakar honom så att han måste
hålla sig i dörrposterna för att inte falla
omkull. Samtidigt ser han ett stort
blixtknippe skjuta fram, och ner genom kyrktaket.
Han hör takteglet knastra, och han väntar att
kyrkan i nästa ögonblick skall flamma upp
i ljusan låga.
Men ingenting sker. Kyrkan står åter
begraven i den svarta natten. Åskan mullrar
bort. Blixtarna krymper ihop. Ett häftigt
regn sätter i. Efter en knapp halvtimme
mattas regnet av, ovädret har dragit vidare
och endast långt borta på himlen sveper då
och då ett sken genom natten.
Cipriano står ännu vid ingången till sin
hydda. Då kommer några män fram till hans
hus och säger med andan i halsen:
— Har du sett att blixten slagit ner i
kyrkan, Cipriano? Kom och öppna kyrkan! Vi
måste se efter om det inte brinner där inne.
Än är det tid att släcka.
När männen kommer fram till kyrkan, är
det redan fullt med folk där, och allt flera
kommer till, män, kvinnor och barn. De
kommer med brinnande bloss och nedrökta lyktor.
Alla har sett hur blixten slog ner i kyrkan,
och alla vill se om den ställt till någon
förödelse. Cipriano låser upp kyrkan, och
männen letar igenom den för att se om de kan
upptäcka eld någonstans. Men man hittar
ingen. Blixten har tydligen lämnat allt orört.
Till framemot midnatt stannar folket kvar
framför kyrkan. Och innan Cipriano
slutgiltigt stänger kyrkan, söker männen ännu
en gång omsorgsfullt igenom den för att se
efter om det ändå inte glimmar eld någon-
stans. De blir till sist övertygade om att ingen
fara är för handen. Och alla går hem för att
sova.
På morgonen låser Cipriano i vanlig tid
upp kyrkan. Pojkarna sysslar med
morgonringningen. Cipriano tänder ljusen. Det
kommer några tidiga bedjare. Nästan utan
undantag kvinnor och några barn tillsammans med
dem.
Snart är det ljusan dag.
Två kvinnor kommer fram till altaret för
att därifrån uppsända en alldeles särskild bön
till madonnan.
Cipriano står nära dörren för att fylla
vatten i vigvattenskaret.
Plötsligt ger de båda kvinnorna framme
vid altaret från sig ett skri, under det att de
samtidigt korsa sig som om de blivit galna.
Cipriano vänder sig om och gripes av en
oerhörd skräck. Även han korsar sig nu och
rabblar upp några Ave Maria. Han vet att
nu är allt upptäckt och att han endast behöver
vänta på pastorns återkomst för att erhålla
sitt skymfliga avsked.
Kvinnorna framför altaret blir allt
hög-ljuddare, och alla andra kvinnor som är i
kyrkan rusar fram för att se vad som hänt.
Även de faller genast på knä och korsar sig.
Kyrkan är inte stor. Och Cipriano förstår
mycket väl vad man här talar så upprört
o’m. Det är desto lättare att förstå som
kvinnorna nästan skriker. Han vill inte lyssna, då
han ju vet att han får höra sin egen skam
skrikas ut. Men han uppfattar dock orden,
utan att göra sig möda att ge dem något
sammanhang.
— Un milagro! Un gra-a-a-n mi-laaagro
le paso! Por Santa Purisima! Virgencita!
Senora Nuestra! O heliga, allra renaste!
O heliga jungfru! Ett under har skett! Ett
stort under!
Alla kvinnorna vänder sig till Cipriano,
som står vid vigvattenskaret vid dörren. Han
14. — B. L. M. 1936.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
