Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. TRAVEN
blir allt osäkrare på vad han bör göra. Det
är nog bäst att han går hem och lägger sig
på sin petate och säger att han är dödssjuk.
Men kvinnorna ger honom inte tid att
besluta sig. De skyndar fram till honom och
drar honom med sig till altaret.
Allt har nu blivit honom fullkomligt
likgiltigt.
Kvinnorna fattar honom vid armarna och
skriker alla på en gång:
— Ser du inte, Cipriano? Ser du inte det
stora under, som skett här? Blixten har slagit
ner i natt, slagit ner här i kyrkan. Ser du
inte det sönderslagna takteglet där uppe?
Cipriano tittar upp och nickar, nickar.
— Ett under! Av nåd har ett stort under
givits oss. Blixten uppfångades av jungfruns
hand. Sin hand har den heliga jungfrun offrat
för att skydda Herrens välsignade lekamen
i monstransen och för att skydda kyrkan mot
elden. Ett under! Un gran milagro!
Inom tre dagar var kyrkan belägrad av
tusenden, av indianer, av mestiser, av vita.
Cipriano kunde nu inte längre ändra saken.
Han kom till den övertygelsen att det kanske
i alla fall härskar en högre vilja, vilken
bestämmer händelserna här på jorden.
Församlingen blev ett fett pastorat. Och ett
fett pastorat är den ännu i dag.
Det är alltigenom mänskligt att Cipriano
aldrig sade något. Ty hur skulle han, den
enkle indianen, som varken kunde läsa eller
skriva, kunna säga biskoparna och de andra
stora herrarna bland kyrkans tjänare, som
kom hit för att läsa mässor och dela ut
nattvarden, hur skulle han kunna säga dessa stora
herrar mitt upp i ansiktet att de här begick
ett litet misstag. Biskoparna skulle skratta ut
honom, och de skulle säga att han började
bli gammal och svag i anden. Och som äkta
fullblodsindian förstod han sig väl på att
tiga, då det inte tycktes nödvändigt att tala,
och då ingen kunde vinna någon fördel av
att han bragte tingen i förvirring för de stora,
andliga herrarna, vilka var tusen gånger
klokare än han, om man skulle döma efter
gudomlig rätt. Det var inte hans uppgift att
reformera religionen. Enligt god indiansk
levnadsvisdom tänkte han, att man helst bör låta
sakerna vara som de är, så länge de inte
bereder en själv några obehag. Och att han
skulle lida några obehag genom sin
tystlåtenhet, kan man inte påstå. Ty kyrkvärden i ett
fett pastorat kan föra en bekvämare tillvaro
än en dylik i en fattig indiansk byförsamling.
Cipriano behövde inte längre fälla några träd
och inte längre bränna någon träkol; han
behövde inte mer tvista med
träkolsupp-köparna, vilka jämt och ständigt förfalskade
vågarnas vikter och jämt och ständigt
försökte pruta ner priserna, och att
timmerhuggning i urskogen och kolbränning i den
tropiska hettan är en stor glädje och ett
behagligt öde för en indian, från denna uppfattning
hade Cipriano botats redan tidigt, ja, många,
många år innan han började känna ett lätt
medlidande för Judas Iskariot.
Att inte alla underverk med helgonbilder
uppkommit på detta eller liknande sätt, bevisar
ingenting mot sanningen i denna historia;
ty det är alldeles lönlöst att tvista med en
islamit om Muhammeds profetiska talanger.
Översättning av Arne Holmström.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
