Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Kjell Strömberg: Paul Bourget och eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL BOURGET OCH EFTERVÄRLDEN
sen" — utgivna samlade skrifter, lyder texten
helt annorlunda: Bourget låter Renan överta
ansvaret för vad han själv tidigare yttrat om
"vår döende religion" och gör dennes kasus
till en etapp på vägen mot en positiv
gudstro, samtidigt med att han fastslår och
beklagar den antireligiösa tendensen i den
förnekade mästarens verk. Det är icke en
smaksak utan en intellektuell hederssak vilken
av dessa formuleringar man föredrar. För
Renan liksom för Taine gällde det som en
helig lag, den heligaste av alla lagar, att
forskaren inte fick fråga efter konsekvenserna
av sina forskningar, en omskrivning, mindre
pregnant, av Lessings berömda ord: "Sök
sanningen, och om vägen också bure till helvetets
portar, så klappa på!" Det är på denna punkt
Bourget gör sina reservationer. Han tror på
den genom kyrkan uppenbarade sanningen
och förkastar den vetenskapliga kritiken som
skadlig för själens hälsa. Men det är alldeles
klart, redan genom dessa citat, att det är
Renan, som i hans liksom i så många andra
samtidas fall tjänat som sviktbräda för hoppet
ut i evigheten. leke alla ha räknat med att
hamna i en akademifåtölj.
Den religion, som Bourget slutligen gör till
sin eller rättare sagt gör sig till apostel för,
har ingenting att göra med hjärtats
förkrosselse eller något personligt frälsningsbehov;
också förnekar han — i det ryktbara företalet
till sina samlade skrifter av anno 1899 — att
han någonsin genomgått någon religiös
omvändelsekris. Han har alltid varit en "immanent
kristen". Hans nya katolicism rymmer icke en
droppe mystik; den har en rent pragmatisk
karaktär, bestämd av hans så småningom
fixerade politiska och sociala åskådningar. När
han överger sin ungdoms mästare, Taine och
Renan, är det icke för att gå i pakt med
framtiden utan för att ty sig till en ännu
äldre generations konservativa
samhällsteo-retiker och ortodoxa själasörjare, en Bonald
och en Joseph de Maistre. Religionen blir för
honom i så hög grad bisak, eller rättare sagt
medel i stället för mål, att han uttryckligen
kan förklara sig gilla den "ateistiska
katolici-tet", som Charles Maurras ansåg tillräcklig
för sin drömda hierarkiska och totalitära
stat. Samtidens "skamlösa demokratier",
framgångna ur "den stupida förklaringen om
människans rättigheter", uppröra honom i grund
och botten mer än dess påstådda irreligiositet.
Att "systematiskt upplösa den franska
revolutionens dödsbringande verk" är för honom
varje fransmans angelägnaste uppgift; ty —
"Frankrike har fötts till världen och levat som
katolsk och monarkisk stat", och "Frankrike
kan inte upphöra att vara katolskt och
monar-kiskt utan att upphöra att vara Frankrike —
lika litet som en lever kan upphöra att alstra
galla utan att upphöra att vara en lever . ..".
Och i Charles Maurras hyllar han "den
intellektuella och moraliska reformationens mycket
store rojalistiske filosof".
Oss kunna dessa funderingar förefalla
likgiltiga och antikverade — de äro det icke
i våra dagars Frankrike, om man bortser från
de katolska och monarkiska ornamenten och
håller sig till den antidemokratiska
grundtendensen. Restaurationstidens stora profeter
— Bonald och de Maistre — studeras än i dag
med iver av politiska ledare, som stått och
ännu kunna komma att stå i första planet,
André Tardieu bland dem, konseljpresident
ännu för fyra år sedan och minister även
senare; nu har han dragit sig tillbaka från
det officiella högerledarskapet endast för
att studera och skriva en bok om dessa
Bourgets mästare. Själv tilldelades den gamle
Bourget en gång — på skämt — den något
tvetydiga hederstiteln "litteraturens Gaston
Doumergue". Den passade honom knappast;
han var i långt högre grad än denne
jovialiske konformist en gengångare från ett
förflutet, som man endast skulle tro levande
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
