Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Kjell Strömberg: Paul Bourget och eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
bakom stängda fönsterluckor i det
aristokratiska Faubourg Saint-Germain, där han själv
rett sig en diktarbostad vid en idyllisk
trädgårdsgata och även utandades sin sista suck.
Men Frankrike är ett land, där det förflutna
spökar livligare än i något annat land. Jag
öppnar på en slump ett ungdomsverk, en av
Bourgets bästa, alltjämt fullt läsbara
societets-romaner, "Cruelle énigme", från 1887: det
börjar med en liten interiör från ett
aristokratiskt hem i detta Faubourg Saint-Germain,
som ingen före Marcel Proust skildrat med
mer etnografisk förstahandskännedom och
detaljtrohet. En gammal pensionerad militär
dryftar dagens händelser med två adliga
frän-kor, och Bourget redogör för deras
egendomliga föreställningsvärld med en mild men fullt
kännbar ironi, som han sedan totalt tappat
bort — en mycket läcker hors d’æuvre till den
obligatoriska lilla kärlekshistorien med tragiskt
slut. Man är till exempel övertygad om att
Pariskommunen 1871 gjordes med Bismarcks
pengar på order av chefen för något
hemligt sällskap, och att Napoleon III ingrep i
Italiens frihetskamp — mot den gudasända
Habsburgsmonarkien — på grund av någon
lika hemlig carbonaried. Man kan aldrig
tänka sig en protestant eller en israelit som
bättre folk, möjligt att umgås med, och blotta
idén att det skulle kunna finnas en fritänkare
i god tro upprör de två damerna i lika hög
grad som om man talat om möjligheten av
syndiga helgon. Till och med generalen, anser
sig den unge Bourget våga anmärka, "fann
dessa meningar naiva". Den något äldre
Bourget skulle ha funnit den gamle ädlingen
misstänkt revolutionär, och det är inte bara
i adliga familjer som man numera måste tro
på hemliga maffior, rituella frimurarmord
och landsförrädiska stämplingar som tredje
republikens naturliga livsluft för att anses
vara en fullt vederhäftig person bland goda
och annars inte särskilt trögtänkande frans-
män. Den offentliga diskussionen är full av
denna dammiga kulissromantik med anor
från salig Scribe och Ponson du Terrail ...
I själva verket ha de gamla änkenådernas
grundläggande idéer tack vare Paul Bourget
slagit igenom på ett överraskande sätt,
särskilt inom det borgerliga Frankrike, där man
nu som på Moliéres tid gärna vill tala lika
fin prosa som monsieur Jourdain ...
Ur mera litterär synpunkt kan man däremot
icke säga att Bourget är lika "aktuell". Han
var en flitig arbetare i vingården intill det
sista. I hans tesromaner från tiden efter kriget,
ja, ända sedan sekelskiftet, skall man förgäves
söka en levande människa bland alla
vax-dockorna, och problemuppställningen har
förblivit en konventionell intrig i billigaste
följetongsstil från förra seklets mitt, som utesluter
varje tanke på generalisering, även när
konflikten är plausibel och intressant — som
i "L’étape" och ännu i "Le démon de midi"
av anno 1914, där ett verkligt Faustdrama
skymtar, låt vara huvudsakligen fysiologiskt:
medelålderns plötsligt återuppväckta pubertet.
Det är icke som uppbygglig författare utan
fastmer genom sina deliciösa beskrivningar
av-äktenskapsbrottets behag i den eleganta
världen Paul Bourget alltjämt skall finna läsare
och i synnerhet läsarinnor; ingen har som
han — icke ens Maupassant — fångat den
lätta budoardoften över åttio- och nittiotalens
hästhovsklapprande Paris, och han har
säkerligen bragt mången ung man och ung kvinna
i det ljuva fördärvet, nota bene litet förr än
de eljest tänkt sig dithän. I denna erotiska
klimatologi, som han bringat till ett
ouppnått men märkvärdigt bortglömt mästerskap,
har han haft talangfulla lärjungar ända fram
till våra dagar — det kan räcka med att
nämna André Maurois och i någon mån även
Francois Mauriac, ty Bourgets förtjusande
synderskor bestå i regel inte bara av ömhet
och brysselspetsar utan också av fromma
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
