Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Finländsk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finländsk lyrik
RABBE ENCKELL: Tonbrädet. Söderström & Co. Fmk 30:—.
INGEGERD LUNDÉN: Hårt är dagens ljus. Söderström & Co. Fmk 35:—.
Den poesi, som den finländske lyrikern och
målaren Rabbe Enckell odlar, är utan tvivel
representativ för den art, för vilken en
landsman till honom, Hans Ruin, använder termen
"hypnotisk". Med "hypnotisk" poesi menar
denne estetiker en poesi, som — i motsats till
den "intellektuella" — mera suggererar än
argumenterar, en poesi, som ej förlägger
tyngdpunkten till föreställningslivet med dess
klara och fasta konturer. Det kan vara en
definition så god som någon på det mesta av
den lyrik, som i allmänhet åsättes etiketten
"modernistisk". Bakom Rabbe Enckells
diktning, åtminstone i dess senare fas, skymtar
man teorien om "den rena poesien". Det är
en art av poesi, som ställer sig avvisande till
allt samröre med "tidsidéer" — de vore, mena
en sådan riktnings målsmän, förorenande
element. Vad en lyriker som Rabbe Enckell i
sista hand eftersträvar är väl att i så
ursprunglig, konkret och precis form som möjligt ge
uttryck för en själsrörelse, upplevd i ett
visuellt intryck. Hans dikt är till hela sin art
sensuell. "Tonbrädet", den fjärde i ordningen av
hans diktsamlingar, visar klart och tydligt hans
intentioner. Dessa dikter ställa oss också för
ögonen en långt fastare utmejslad poetprofil
än tillförne. De presentera en poet, vars
sensibilitet är utomordentligt uppdriven och
förgrenad, och vars poesi följer drömmens lagar
men, där den är som bäst, likväl har
kontinuitet. Ibland kan nog denna
associationsvärld te sig väl sammanhangslös, det vill säga
den stämning poeten vill förmedla är ej nog
förtätad. Men lika ofta förmår poeten ge sina
visioner ett egenartat, intensivt
stämningsvärde. Här ett prov på denna ofta utsökta
lyriska miniatyrkonst, där framför allt
sinnesanalogierna bidraga till föredragets effekt:
Soln
sår ut sin strimma i fönsterblecket.
Fågeln
hänger melodiglitter
i barrmörk skog.
Med ett enda styng är regndroppar fästa
i disig lufts bristtunna tyg.
Hur tänder ej solen ljus, överrumplande ljus
och molspänstigt stiger kvittret.
Inför många av dessa lyriska etyder, som
nå sin verkan med den snabba antydningens
medel, kan man komma att tänka på japanska
teckningar. Mycket i denna diktsamling skulle
kunna vara ett ackompanjemang i ord till
Sesshüs eller Hokusais raffinerade
bildkonst. — Den ton av förgängelse, som yppar
sig i denna diktsamling, är hos Rabbe Enckell
relativt ny; den har i varje fall ej tidigare
ljudit med så ren och bevekande klang som
i några av denna samlings poem, och
anmälaren vill för sin del inte sticka under stol med
att han har sitt egentligaste utbyte av dessa
elegier — en graciös lek, som inom sig bär
aningen om skugga och undergång:
Det stumma fjärilfladdret
är Persefones drömmar
på färdevägar långt bort ifrån.
De fladdra från blomma till blomma,
urarva bland livets minnen,
i rolös ängslan för natten,
för skuggan av Hades’ välde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
