Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Recensioner - Bo Enander: Från Finlands frihetskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
komma till Vasa utan måste stanna kvar i det
röda Helsingfors. Men det stora ansvaret
vilade inte desto mindre i främsta rummet på
den vita arméns överbefälhavare,
Mannerheim. Räikkönen framhåller, vad man
visserligen visste redan tidigare, att Mannerheim på
det bestämdaste motsatte sig en utländsk
intervention i Finland. Då generalen den 16 januari
1918 mottog Svinhufvuds muntliga bekräftelse
på sin ställning som överbefälhavare, yttrade
han bland annat: "Blott en begäran vill jag
rikta till senatorn. Lova mig att inte anhålla
om utländsk intervention!"
Mannerheims motstånd mot intervention
— vilket för övrigt torde ha omfattats av ett
flertal av Senatorerna — bottnade dels i hans
bestämda uppfattning, att Finland var i stånd
att på egen hand kunna lösa sin svåra
uppgift, dels att det i framtiden inte skulle få
heta, att Finlands regering inkallat utländska
trupper för att strida mot finländska
medborgare. Därtill kom naturligtvis, att
Mannerheim klart fattade alla de internationella
komplikationer, som en utländsk intervention så
lätt kunde komma att medföra. Då den tyska
hjälpexpeditionen ändock kom till Finland
skedde det mot överbefälhavarens bestämda
önskan och frågan är, om det inte varit
lyckligare för Finland, om Mannerheims
uppfattning segrat.
Det är egendomligt, att de rikssvenska
författare, som så ivrigt angripa den svenska
regeringens Finlandspolitik våren 1918, alltid
dra fram dess uraktlåtenhet att intervenera
i Finland som dess värsta försyndelse. Skulle
alltså en svensk militär intervention ha ägt
rum mot den finländske överbefälhavarens
uttryckliga önskan? Det är en fråga, som
dessa kritiker inte besvara, helt enkelt på
grund av att de aldrig beröra det
ovedersägliga faktum, att Finland önskade lösa sina
problem på egen hand. Likaså glömma de
sorgfälligt att omnämna att den revolutionära
rörelsen i Sverige var så stark, att några
trupptransporter till den finska
krigsskådeplatsen knappast kunnat ifrågakomma.
Även här framlägger Räikkönens arbete nya
motiv för den svenska regeringens "passiva"
hållning. Då Svinhufvud i slutet av mars
efter sin äventyrliga resa till Tyskland var
på återväg till Finland över Sverige, hade han
ressällskap med dåvarande landshövdingen i
Norrbotten, Malm. Denne "förklarade för
senatorerna", berättar Räikkönen, "att Sverige
för hemmakommunisternas skull ej kunnat
förse Finland med vapen. I Norrland hade
myndigheterna till och med befarat uppror."
Det finns inga rimliga skäi att tro att den
svenske ämbetsmannens uppfattning var
felaktig eller ens överdriven. De finländska
senatorerna synas åtminstone ha accepterat hans
förklaring.
Då Svinhufvud anlände till Vasa, var hans
första plikt som republiken Finlands
regeringschef att i högtidlig audiens motta det
nyutnämnda tyska sändebudet. Den tyske
diplomaten uppträdde givetvis i full gala och
överlämnade sitt kreditivbrev under alla
hävdvunna ceremonier. Svinhufvud hade däremot
föga sinne för dessa. "Han tog själv emot
brevet, drog fram sin stora Kauhavakniv och
öppnade konvolutet med ett enda snitt och
yttrade: ’Låt oss se vad kejsar Wilhelm
skriver.’" Den tyske envoyéen säger, att
"’denna händelse och detta säregna sätt att
öppna en kejserlig skrivelse gjorde på mig ett
oförglömligt intryck".
Med dylika anekdoter är Räikkönens arbete
rikt försett. Och detta endast ökar njutningen
av att läsa denna underhållande och
fängslande bok. Då arbetet av allt att döma är en
översättning från finskan, måste till sist även
den anonyme översättaren få en komplimang
för sin smidiga och lättflytande prosa.
Bo Enander
Fem år med Strindberg
AUGUST FALCK: Fem år med Strindberg.
Wahlström & Widstrand. 12: 50.
Fem år med ett geni —- det är inte illa; det
är en rundlig och imponerande tidrymd, då
man tar i betraktande att geniet i detta fall
bär namnet Strindberg. Med mången stod han
som bekant ut mindre länge än vad fallet var
med teaterdirektör August Falck, som nu i en
yppig volym hugfäst minnet av sitt samarbete
med diktaren och därmed riktat den redan
rikhaltiga Strindbergslitteraturen med ett icke
ointressant nummer.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
