Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
engagerad i en monarkistisk rörelse, som skall omfatta
hela Europa men som snart rinner ut i sanden.
Överallt söker han något, som kan fånga hans hänförelse,
något som han kan gå upp i med liv och själ, för
att därigenom bli kvitt sin egen inre oro, som han
annars är tvungen att döda med alkohol. Slutligen
hamnar han i Nationernas Förbund i Genève, men
blir snart ytterligt desillusionerad av den anda a\
strebertum och profithunger som härskar där. Ett
olyckligt äktenskap och ett alltmer överhandtagande
spritmissbruk och finansiella svårigheter leda till ett
nervöst sammanbrott, varefter han, mycket mot sin
vilja, intages på en privat nervklinik i Schweiz.
Omhändertagen av skickliga och förstående läkare
återvinner han här så småningom sin inre jämvikt och
slutar till sist i någon slags mystiskt betonad religion,
som sätter honom i stånd att på nytt upptaga
kampen för tillvaron i en problematisk och
bekymmersam värld. Bokens komposition är mycket nyckfull,
det mesta får man veta genom författarens
rekapitulation i tankarna av sitt föregående liv. Annat
uppenbaras genom hans samtal med klinikens läkare
och en hel del förblir ganska oklart boken igenom
— så t. ex. historien om hans första äktenskap.
Det är alltså historien om en obalanserad människas
kamp för att övervinna sina neuroser och hans
slutliga seger över sig själv, en utomordentligt fängslande
historia icke minst därför att den är så typisk för
hela efterkrigsmentaliteten.
Dwight Morrow av Harold Nicolson. Constable.
London 1935. 21 s.
Harold Nicolsons sista bok betecknas som "ett
slags supplement" till hans trilogi om nutidens
politisk-diplomatiska historia ("Lörd Carnock",
"Anno 1919", "Efter Versaillefreden") och kanske
detta omdöme rättfärdigas genom de intressanta
inblickar han ger i den amerikanska storfinansens
hittills föga kända insatser i världskrigsdramat. Boken
om Dwight Morrow, den amerikanske finansmannen
och politikern, skiljer sig från hans föregående bl. a.
därutinnan, att han personligen icke haft någon
andel i det livsöde han skildrar. Han har med andra
ord denna gång icke kunnat stödja sig på de
personliga minnen och upplevelser, som tidigare skänkt hans
monografier en särskild charm. Att denna tekniska
förutsättning icke utgjorde hemligheten i hans succé,
visar den nu föreliggande biografien. Nicolson har
i sin entusiasm, sin beundran och lojalitet ansträngt
sig att göra sin hjälte till nära nog en övermänniska.
Dessa ansträngningar äro egentligen alldeles
överflödiga. Det väsentliga är, att han givit oss en
ständigt fängslande och stundom gripande
människoskildring, som bör ha något att säga till de vidaste
kretsar. Det är på sätt och vis alis ingen nackdel,
att, såsom Nicolson en smula urskuldande påpekar,
Dwight Morrows karriär är mindre intressant än
lians personlighet. Genom denna omständighet har
Nicolson nämligen tvungits att i övervägande grad
koncentrera sig på den rent psykologiska sidàn av
sin uppgift. Resultatet har blivit en studie, som är
betydligt mera levande och framför allt mera äkta
än vad flertalet anglo-sachsiska romanskribenter av
i dag kunnat prestera. Frågan är, om Nicolson som
biograf någonsin nått högre än i boken om Dwight
Morrow. Säkert är, att ingen av hans tidigare böcker
talat så direkt till den stora allmänheten som denna.
Mussolinis Italy av Herman Finer. Victor Gol-
lancz. London 1935. 18 s.
Finers arbete utmärker sig framför allt för sin
utomordentligt rika dokumentering, sin helt
opartiska teckning av de historiska förloppen och sitt
smidiga, behagfulla framställningssätt. Verket
innehåller även ett par kapitel, där Mussolinis egna
politiska teorier framställs. Här lämnar förf. sin
objektivitet å sido och verkställer en värdering av den
fascistiska tankebyggnaden. Domen faller till sist
ganska hård. Förf. kan inte finna annat, än att det
demokratiska styrelsesättet lever i bättre harmoni
med sina principer än det fascistiska — vartill
kommer att han föredrar de demokratiska principerna
framför de fascistiska. — Finers granskning av det
nuvarande Italiens politiska och ekonomiska
institutioner är väldokumenterad liksom skildringen i
övrigt. Ljus är inte tavlan. Mellan raderna utläser
man ungefär följande uppfattning: den italienska
fascismen har endast temporärt åstadkommit en
lösning av Italiens politiska problem, och denna
lösning är helt ett resultat av Mussolinis taktiska och
politiska begåvning. Av Mussolinis politiska
personlighet ger förf. en medryckande bild.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
