Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Anders Österling: Att äga böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS ÖSTERLING
ATT AGA BÖCKER
i.
När B. L. M. ber mig berätta litet om min
boksamling och mitt bokliga umgänge, får
jag till en början i sanningens intresse
förklara, att jag varken är bibliofil eller
biblio-man. Jag kan icke räkna mig till det
hedervärda och passionerade skrå, som samlar
böcker för samlandets egen skull. Mitt
privata bibliotek är alltså föga remarkabelt, det
som egentligen hör dit kan kallas parva sed
apla mihi, litet men lämpat för mig. Den
som i viss mening lever av och för böcker
kan i alla fall icke undgå att få mycket
personliga relationer till dem. Det är kanske icke
nödvändigt och självklart, att en författare
har litterära intressen; men i mitt fall kan
jag icke tänka mig annat. Dessa litterära
intressen ha med eller mot min vilja gjort
mig till yrkesläsare, en situation som rymmer
givna faror. Kritikerns yrke, utövat i många
år och under en stadigt växande bokindustri,
medför oundvikliga perioder av övermättnad.
I det hela har jag dock hitintills lyckats
genomgå dessa prövningar utan allvarligt
men. Först för ett par år sedan blev jag
nödsakad att konsekvent läsa med glasögon, och
jag kan icke neka till, att det känns en smula
förödmjukande att nu icke längre kunna
umgås med böcker utan ett dylikt optiskt
hjälpmedel.
II.
Den tidiga ungdomens bokhunger är något
alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken
på den vargaptit, varmed jag i de åren läste
allt som kom inom räckhåll. Mina föräldrars
bokförråd var snart konsumerat. Om det fanns
något stadsbibliotek i Malmö, så hörde jag
i varje fall aldrig talas om det på den tiden.
Däremot fanns Cecilia Hainers lånbibliotek
vid Djäknegatan, där man mot en låg avgift
per vecka eller månad fick läsa så mycket
man någonsin hann och orkade. Jag minns
en sommar, då jag på detta sätt slukade
Dickens, Tolstoj och Strindberg, den
sistnämnde dock under syrligt ogillande från
den bistra fröken i affären. Det var ingen
konst att sitta i en fönsterkarm eller på en
parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från
morgon till kväll.
Men efter hand väcktes begäret att äga de
böcker man tyckte om, och jag blev en ganska
trägen kund i stadens enda antikvariat, beläget
vid Rundeisgatan. Ägaren var känd för sitt
något ohyvlade sätt, och hans erfarenheter
hade icke gjort honom svag för skolpojkar;
men han pratade gärna och tillkännagav
radikala meningar. Såg man honom någon gång
läsa i butiken, var det i varje fall icke
världslitteraturens mästerverk som lockade honom,
ty hans favoritbok var Lazarus’ "Svenska mil-
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
