Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Anders Österling: Att äga böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS ÖSTERLING
erbjöd han honom förlagsrätten till
"Hemsöborna", men begärde för denna ett honorar
av tretusen kronor, vilket var ganska högt för
den tiden och i varje fall tydligen var mera
än Hälsingborgsförläggaren rådde med. "Det
är synd att ni inte har pengar som ni har
mod", heter det i ett av dessa
Strindbergsbrev. Att utge en så ömtålig och så grovt
misstolkad bok som "Sensitiva Amorosa" var
utan minsta tvivel modigt; förläggaren blev
utskälld jämsides med författaren. Min far
skördade säkert icke guld på sin förlagsaffär,
annars hade han väl fortsatt. Från min
barndom har jag tydligt minne av en stor lår, som
länge stod och spökade på vindskontoret. Den
visade sig innehålla restupplagan av
"Sensitiva Amorosa", som ingen ville ha, men som
numera står högt i kurs på antikvariaten.
Själv kom jag aldrig i personlig beröring
med Ola Hansson, men på 1920-talet vände
han sig till mig med olika ärenden. Tyvärr
var det oftast omöjligt att göra den
förföljelsesjuke mannen till viljes; om jag minns rätt,
ville han bland annat ha ett helt nummer av
Svenska Dagbladet upplåtet för publicering
av diktsamlingen "Tio år i hövdingatider".
Jag vet icke om han i mig identifierade sonen
till den förläggare, som tryckt hans ungdoms
mest gloriösa och bespottade verk.
VII.
Varje läsare har sina vaneprinciper och
idiosynkrasier, goda eller dåliga. För min del
tycker jag icke om att läsa samlade verk; de
tunga, uniformerade banden ha något
avvisande, även om de göra sig bra på hyllorna.
Jag har naturligtvis en hel del sådana
pampiga serier, Geijers "Samlade skrifter" från
1849, Oehlenschläger i Liebenbergs vackra
upplaga på tjugu band från 1850, The
Cambridge Shakespeare, de tyska klassikerna i
Tempel-Ausgaben och så vidare. Men jag
läser i allmänhet hellre de individuella
verken, där möjlighet finns, och denna smak
delar jag förmodligen méd rätt många. Jag
har ali möjlig aktning för de vetenskapliga
upplagorna, men hänger fast vid de volymer
jag vant mig vid. När det gäller Stagnelius,
får jag alltså erkänna, att jag alltjämt hämtar
fram de tre nätta banden av Hammarskölds
upplaga, fastän jag vet att den är bristfällig
och fastän Vitterhetssamfundets
mönsteredition står till buds. Shelley har jag i
Hutchin-sons kompletta upplaga, som tar med alla
fragment och varianter; men jag håller mig
helst till den enkla Tauchnitzupplagan, som
följt mig från unga år.
Hur mycket av årens växlande intressen
kan annars utläsas på mina hyllor? Jag har
fått göra en oförglömlig resa till Indien;
efter hemkomsten fortsatte jag vetgirigt att
studera den indiska världen, och därför
skaffade jag också en del av de
klassiskindiska diktverken i tysk översättning. Längre
än till förgården har jag dock icke nått. Det
är tråkigt att icke kunna sanskrit, men bland
livets alla irrationella önskningar hör denna
dock till de minst kännbara. Värre är det
med grekiskan, som jag aldrig läste i skolan.
Tyvärr var jag också medelmåttig i latinet,
vilket förtretar mig efteråt — med god vilja
hade jag kunnat mera. Jag har nu en hel
rad av de gamla auktorerna, mestadels i
översättning, men också på grundtexten och — i ett
par fall — till och med i förnäm Elzevir. De
påminna mig om bristerna i min bildning.
Jag har ofta drömt att vid tillfälle taga igen
skadan och komma så långt, att jag kan ge
presentabel svensk form åt en Virgiliuseklog
eller en Ovidiusmetamorfos. Kanske är det
icke för sent.
Nyligen läste jag ett uttalande av Sinclair
Lewis, där han gjorde skillnad mellan två
sorters boksamlare. Han ogillar dem som
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
