Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Bo Bergmans minnesbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergmans minnesbok
BO BERGMAN: Skyar. Minnen och intryck. Bonniers. 7:50.
Den som stod bland de andra studenterna
i Botanicum den strålande vårfestdag då Bo
Bergman tillstadde dem: "Ge er tid att vara
människor", har i de orden kommit att se
något av ett motto för hela hans livsverk. Ty
i Bo Bergmans diktning har det i sällsynt
hög grad varit en människa som talat direkt
till människor; vad som alltifrån svärmiska
gymnasistår till denna världsskymningens
stund innerst gripit och griper en i hans
vemodsfyllda, oändligt melodiösa strofer, är
inte bara den tillknäppta men ändock varma,
innerliga känslan utan också den absoluta
ärligheten, frasfriheten och äktheten. De
utöva sin makt i alla tidsväder och över alla
åldrar. De tala också från varje sida i den
lilla vackra minnesbok diktaren nu utgivit,
dymedelst erinrande om, att hans prosa är
av samma andliga förnämitet och formella
distinktion som hans vers — därest någon till
äventyrs glömt bort det! I förbigående sagt
är det i dessa symbolspråkets dagar en ren
fröjd att läsa Bo Bergmans kristallklara,
attiska prosa; det gäller om honom själv, vad
han säger om Ernst Ahlgren, att han är en
stor stilkonstnär — "såvitt som det är stil
att skriva enkelt och rakt på sak, utan konstlad
djupsinnighet och förskönande krusiduller".
Redan i det yttre uppträdandet är det alltså
en människa som öppet och oförmedlat, utan
alla choser kommer en till mötes.
Annars framgår det tydligt nog av dessa
prosastycken från skilda tidpunkter, att det
finns flera människor inom människan Bo
Bergman. Där är den genuine stockholmaren,
som kärleksfullt följer varje skiftning i sin
älskade barndomsstads anlete, dygnets
skådespel och årstidernas växlingar på den
stockholmska himlens rundhorisont. Han slår ett
slag för den gamla strama och värdiga svenska
ämbetsmahnakultur, varav han själv är en
ättling, och till vars kännetecken hörde en
förtrogenhet med klassikerna, som numera är
stadd i utdöende. Men han är också ett barn
av det upproriska åttiotalet och dess skepsis.
Rättfärdighetskravet och den omutliga
intellektuella redbarheten har han tagit i arv från
denna omtvistade epok, då vår moderna
litteratur föddes och så mycket gammalt damm
vädrades ut.
Åttiotalisten och kritikern i en person har
skrivit de inträngande Ibsenstudierna och den
djupt medkännande minnesbilden över Ernst
Ahlgren. I det lilla äreminnet över Gina i
"Vildanden" hyllar han den vardagliga
pliktuppfyllelsen frigjord från ali romantik och
sentimentalitet, det självfallna, som egentligen
är så föga självfallet — det är också i
åttiotalets anda, om man så vill. Och
Ibsenlär-j ungen Bo Bergman är det, som energiskt och
envist avsvärjer alla partifållor och
skråprogram och gisslar tidens benägenhet för
niellering och etikettering. Otidsenligt nog djärves
han vara en hårdnackad individualist, men den
naiva utvecklingsoptimismen har
"Marionetternas" diktare aldrig delat. Människorna äro
olika men människan är sig lik, säger han;
kortare och uttrycksfullare kan man knappast
framhålla, att individualismen väl låter sig
förena med den klassiska
människouppfattningen.
Det är klassikern hos Bo Bergman, som i
Snoilsky har en av sina mästare, som studerar
Goethes skådespelarkatekfes och i de rent
förtjusande reseskisserna från Danmark
mediterar tillsammans med Holbergs,
Paludan-Müllers och H. C. Andersens skuggor. Den
gamla fina danska kulturtraditionen, som hos
oss är alltför litet känd och uppskattad, har
i Bo Bergman en besjälad uttolkare. Den som
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
