Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Sven Stolpe: Religiösa romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kommer att kunna gå ut i stora upplagor.
Men det är en påfallande svag bok. Den vill
skildra, hur vår Herre i gestalten av en
gammal man, herr Karlsson, tar in som
hyresgäst hos portvakten i ett hyreshus och
därigenom blir i tillfälle att lära känna
människorna. Skall man döma av denna skildring
får vår Herre nog snart göra om besöket.
Ty det är sällan inan i konstnärligt
syftande böcker möter en naivitet gränsande
till Astrid Kährs. Uppställningen är enkel
och redig: alla farmödrar och mormödrar
är religiöst färdiga gestalter, som lever ett
förtroligt liv med Gtid och med skrynkliga
händer och strålande blickar ställer allt
till rätta. I mellangenerationen är det
trassligare. Och den yngsta generationen är
rysligt besvärlig.
Jag skall ge några stilprov. Farmodern har
en gång önskat, att hennes barnbarn skulle
bli "präktiga ungar". Författarinnans
kommentar lyder: "Stackars gamla farmor, vet du
inte, att präktig är den etikett som dina
moderna barnbarn minst av allt skulle vilja
se klistrad på sig. Om du hade föreslagit
mondän, omoralisk, tjusig, jätteraff, så hade
ingen opposition höjts. Men präktig, nej, det
vill ingen människa vara nu för tiden." Denna
djupsinniga kulturkritik kom mig att kasta
boken i väggen. Men jag fortsatte, viss om
att författarinnan här anpassat sig efter den
avskyvärda publiksmaken i ett ögonblick av
homerisk slummer. Men det skulle bli än
värre. En annan bild från modern ungdoms
umgängesliv: "Ett fyllt glas sköts plötsligt
framför honom av en vit, lättjefull hand,
en blick sökte hans med eggeisen på lur
under de till hälften fällda ögonlocken. Carl
Gustav snuddade vid handen, när han tog
glaset..." — En modern ung kvinna vågar
skratta i en bil. Det låter så här : "Om Carl
Gustav haft sitt förnuft i behåll, skulle han
ha hört, att skrattet ljöd som häxtnusik. Han
skulle ha kunnat urskilja dess klang av
skadeglädje och förstörelselusta, av skamlös
fräckhet och önskan att förnedra." I hela den stora
fördärvade ungdomsskaran är Carl Gustav den
ende som författarinnan tror på. Han joltar
med barn, leker med deras dockor, och när
processen framskridit över en bilkatastrof,
kommer den scen man med spänning motsett:
"Och där inne lutad mot väggen, skakande av
tårlösa snyftningar, bad Carl Gustav sin
aftonbön med Lillans docka . . ." En ung "präktig"
mor har sökt en plats. Hon kommer hem
förgråten och tvivlar på Guds existens. Hon
mumlar : "Långt bort... i klart, rent vatten . .."
för att visa, att hon funderar på självmord.
Vad har hänt. Hon berättar det: själv: "Det
var en ... en karl, sade hon, och han frågade
om en hel massa privata saker. Jag tyckte
inte, att han var trevlig, men jag var ju där
för att söka en plats, och jag har ju
ingenting att dölj a (!). Och så . . . så ville han, att
vi skulle gå ut och supera för att diskutera
saken närmare. Usling, tillade hon långt. —
Mormor tog kaffepannan och slog i, hennes
hand darrade."
Längre anser jag det inte vara en kritikers
plikt att läsa en dålig roman. Det är
Gulbranssen i modern miljö, en förenklad, naiv
människoskildring, en verklighetsbild utan
skymten av sannolikhet.
Med någon tvekan skär man upp de andra
volymerna. Man råkar på Severin Schiölers
"Martin Erhardts bokslut". Schiöler är
identisk med den utmärkte författaren till
pojk-böcker och den skicklige fotografen av lavar
och mossor, men han har också under märket
Jörgen Block skrivit flera små diktsamlingar
och en mycket god roman "Elin Hake,
lärarinna". Även denna gång arbetar han i det
knappa formatet, och han kallar inte utan
skäl sin bok "utkast till en roman i
fågelperspektiv". Det är verkligen skada, att denna
roman inte blivit fullt utförd. Ty ett mer
lovande synopsis är svårt att tänka sig.
Dessutom rymmer boken en klar psykologisk
skis-sering och en serie utmärkta reflexioner, som
talar om allvar och personlig fördjupning.
Stilen är som alltid hos Schiöler knapp,
personlig och uttrycksfull. Men något mer än en
skiss kan boken knappast sägas vara. Däremot
är slutsidorna ett dokument om
konfessions-löst religiöst liv, som man sätter värde på
för dess balans och uppriktighet.
Om Ruben Nyströms bok "Med rött bläck"
och den samtidigt utsända Harry Sjömans
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
