Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Sven Stolpe: Religiösa romaner - Holger Ahlenius: Noveller med melodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
"Guds bästa barn" skall jag fatta mig kort.
Det är skildringar, som har sitt enda intresse
genom den bild de ger av svenska
väckelserörelser. Ur konstnärlig synpunkt kan de inte
recenseras.
Varför blir ständigt de religiösa romanerna
så svaga? Därför att de kristna författarna är
så goda personligheter, så färdiga karaktärer.
Därför att det konstnärliga gestaltskapandet
för att ge goda resultat kräver en
sinnesförfattning, som icke kan förenas med de kristna
karaktärskraven. För att kunna ge en
konstnärligt övertygande verklighetsbild måste
konstnären i sitt arbete med samma
fascination skildra både det goda och det onda. I det
konstnärliga skapandet ingår ett drag av
demoni, som aldrig kan kristligt legitimeras.
Jag är övertygad om att de här nämnda
författarna samtliga har varit besjälade av de
bästa avsikter; särskilt gör Astrid Kährs bok
ett mycket tilltalande intryck, om man endast
tänker på vilken syftning som besjälat dess
skapare. Men det har gått dem som så många
andra kristna diktare: de har ålagt sig en
moralisk censur under skaparprocessen, de
har ur sin erfarenhetssfär av moraliska skäl
rensat bort det onda, de har med moralens
rödkrita rättat i verklighetstexten. Och följden
blir här som alltid dåliga eller likgiltiga
romaner.
Man skall då från kristet håll kanske fråga:
Men är då en kristen romankonst alldeles
otänkbar? Nej. Även de kristna äger inom
sig spänningar, som är mer än tillräckliga för
att konstverket skall kunna bli rikt och
allsidigt. Dessutom har många goda kristna
romaner skrivits i längtan, av folk som ännu
inte nått fram till kristen frid, som ännu här
levande erfarenhet av det onda och vågar
gestalta denna erfarenhet. Men den som en
gång blivit färdig kristen, han skall aldrig
— närmast för sin egen skull — våga släppa
de demoner lösa som kräves för att den
underliga konstnärliga skaparprocessen skall
ge levande konstverk till resultat.
Sven Stolpe
Noveller med melodi
AGNES von KRUSENSTJERNA: Vivi, flicka
med melodi. Bonniers. 5: 75.
En av motivkretsarna i Agnes von
Krusen-stjernas nya samling noveller hälsar man som
en gammal bekant. I luftiga, lätt förflyktigade
stämningsbilder fångas den svenska
herrgårdens liv i berättelser som "Under en
vintermåne" och "Herrgårdsidyll". Den
ofördärvade ungdomens friska lärkkvitter blandar sig
osökt med de förhärdades och åldrandes
korphesa kraxande. Erotiken är här blott en
skimrande fjärilslek i solskenet eller lurar på
behörigt avstånd i parkens skuggor; den
framträder inte naket och skamlöst som i
"Fröknarna von Pahlen". Motsatsspelet mellan
fräsch ungdom och ankommen medelålder
uppbär också titelnovellen. Bland de
halvgamla, förfallna och sjaskiga herrarna på
Krakholmen är Vivi, flickan med melodi,
ungdomen själv, full av hemlighetsfull charm,
sval, oberörd och en smula hjärtlös i ali sin
segervissa skönhet. I "Ja, det förstår jag"
företrädes på motsvarande sätt ungdomens
hela livsvarma generositet av husjungfrun
Ebon, medan generalskan personifierar
ålderdomens krämpor, snålhet och grinighet.
En annan kontrastverkan framkallar
författarinnan genom att måla de undanskymdas
och förtrampades liv mitt uppe i det överflöd
som är andras egendom. I "Stulet nyår" är
det den fattiga skurgumman, som i den tomma
herrskapsvåningen upplever sitt livs enda,
dyrt betalade äventyr. "Var så god! — Tack!"
berättar om kyparen, som bland nyårsbalens
larmande restauranggäster måste passa upp
på andras liv och lycka, medan hans eget
barn ligger och dör. Den varma, skälvande
medkänslan i dessa små sociala studier rubbar
inte ett ögonblick den artistiska behärskningen
och blir därigenom dubbelt verkningsfull.
En plats för sig intar "En vagn stjälper".
Det är en berättelse med hårdare grepp än
de andra; den handlar också om ett
grymmare livsöde under en hetare, obarmhärtigare
sol än vår. Mästaren själv, Maupassant, hade
knappast kunnat forma denna novell från det
franska Marocko med nålvassare, mer
fulländad konst. Den hör hemma under ett luft-
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
